Det var hit jag skulle

Min barnlöshetsresa har lett mig hit. Tre års längtan, kamp och sorg har lett mig hit. Sorgen finns i vissa delar kvar. Förlusten av min dotter gör ont fortfarande – inte varje dag – inte varje vecka – men varje dag finns hon i mitt hjärta. Längtan finns kvar men den är inte lika desperat. Den är mer avslappnad och trygg. Kamp vill jag inte längre kalla det. Det var en kamp emot min kropp. En kamp mot mitt öde. Allt det som varit har lett mig hit.

Min dotter Saga kommer att få syskon. Saga kommer att få syskon genom adoption. Det känns rätt. Kanske kommer det att gå fort – kanske kommer det att ta tid. Men det är nästa resa. Den resan fortsätter inte här.

Ni har varit så viktiga för mig under de här åren. I de tyngsta stunder har jag gått till er för stöd och jag tackar varmt för det ni gett. Jag kommer aldrig att glömma det. Så småningom startar jag en blog om vår adoptionsresa, och liksom för Mariachi, blir den en blog med mitt riktiga jag. Jag hoppas att den börjar snart för förhoppningsvis går det fort nu. Vill ni fortsätta följa mig så maila mig så hör jag av mig när det börjar.

Min barnresa. Den jag är ämnad för.

Varma kramar

Skyddad: Besvikelse

Detta inlägg är lösenordsskyddat. För att se det måste du ange ditt lösenord nedan:

Lösenord:

Donera ägg

Jag har länge tänkt att jag ska donera ägg när jag själv är klar med allt som heter ivf och så vidare. Nu vet jag inte om jag orkar. Jag vill verkligen verkligen, men jag avvaktar lite. Men hur funkar det egentligen? Själva stimuleringen och äggplocket kan jag, men processen? Jag vägrar gå hos min idiotgynekolog igen så vi får se var och när och om det blir.

Skyddad: Idag

Detta inlägg är lösenordsskyddat. För att se det måste du ange ditt lösenord nedan:

Lösenord:

Glad

Livet springer på. Massa tjänsteresor och roligt jobb. Massa förväntningar inför adoption. Idag gjorde vi läkarundersökningen för att få oss friskförklarade. Känns löjligt att hörseltestet innebär att läkaren står 4 meter bort och viskar saker för mig att upprepa. Men ja.. jag är nöjd. Jag är frisk. Jag tränar regelbundet och bra. Jag mår bättre än jag gjort på över tre år, både fysiskt och psykiskt.

Våra frysisar rear jag bort till högstbjudande. Jag är inte intresserad av dem. Jag vill inte överhuvudtaget använda dem. Förut var mars planen att göra fet. Sen tänkte vi maj-juni. Nu är det aldrig. Kanske ändrar vi oss, men jag mår så bra av inte vara inne i ivf-träsket/-karusellen/-resan.

Har en gonal-f-penna i kylen om nån vill ha. Tror det är 900 ie. Säg till så fixar jag transport på nåt sätt.

Slut

I huvudet.

Tankarna virvlar efter vår första träff i adoptionsutbildningen. Massa människor som jag både gillade och avskydde. Mycket diskussioner. Nyttiga tankar.

Vid ett tillfälle började jag gråta. De visade en film med biologiska mammor som adopterade bort sina barn. Tanken på att behöva “ge bort” sitt barn när man egentligen vill ha det kvar, men inte har råd och möjlighet gör mig så ont. Jag grät och grät och grät. För mycket känslor kom tillbaka – beslutet att behöva abortera vår dotter.

Jag längtar efter den dag jag får mitt underbara barn. Jag hoppas jag får lov att adoptera. Att jag orkar vänta den tid det tar.

Saker att se fram emot

- adoptionsutbildning i helgen

- bloggträff *WOHOOO* (som Ting skriver hos sig – vill några nya anmäla sig så är ni väldigt välkomna!! Säg bara till.)

- träningsvärk

Insikt

I morse slog det mig hårt att jag och maken har förlorat vår bråk-kompetens. De senaste tre åren har vi varit oerhört snälla med varandra. När vi blivit arga har vi sagt förlåt snabbt och har pratat om det. Lagt det bakom oss. Men nu är det som att minsta lilla får oss att explodera – eller iaf pyra. Det började i morse med bråk om mailen. Fantastiskt barnsligt. Jag sa nåt som var menat som en upplysning. Maken tog det som en tillrättavisning och då fortsatte jag tillrättavisa. In i bilen under tystnad. Mot jobbet. På vägen ser vi en skock med kråkor som äter på en katt. Mitt katthjärta brister och säger åt honom att stanna så att vi kan hitta nån som tar hand om lillfinagula. Det är inte vårt ansvar säger han och rushar på med bilen. Jag blir stum. Tårarna väller upp och tystnaden i bilen gick att ta på. Jag vägrar se på honom. Tänker på vår kattskatt som i somras låg själv död och att de som hittade henne inte gick till närmsta hus (=vårt) och sa till. Istället låg hon där flera extra timmar. Sa det till maken och han snäste bara. Vi skildes ovänner. Det har inte hänt ofta. Dagen var sunkig på jobbet och jag kunde inte förstå att min man var så okänslig. Så kall. Det har han aldrig tidigare visat.

Vid elva kom ett mail Förlåt. Han förstod – han önskar att han stannat, men var fortfarande arg från bråk nummer ett. Han ville inte gå mig till mötes oavsett vad. Han skämdes. Jag förlät förstås. Han är världens varmaste som just nu har det tufft i omställningen att acceptera att inte bli biologisk förälder. Han visar det inte och säger det inte, men det är min tolkning. Det är så jag har det och det påverkar mitt humör. Oftast går det jättebra, men inuti finns smärtan kvar.

Eller så var han besatt av djävulen i morse.

Vi bad båda om ursäkt för hela morgonen. Vi pratade om att vi inte bråkar bra längre. Måste lära om. Måste ha tålamod.Måste ha saker att se fram emot som är närmare i tiden än tre-fyra år. Så nu är fem vi-resor det närmsta 1,5 åren inplanerade. Tre blir garanterat av (de minst kostsamma) och de andra två kan få vara drömmar iaf.

För övrigt – två träningspass idag. Ett styrka och ett “joggpass” i snön. Najs!

Ändrat fokus

Vi har det bra. Sen jag skrev sist har vi pratat. Jag har funderat. Och det finns en tomhet och en förvirring i mig. Ibland tar den över men oftast är den borta. Men vi har en bit kvar att gå tillsammans innan allt är helt bra. Jag funderar mycket på vad jag ska fylla mina väntande år framöver med. Resor, träning och jobb känns trist, men det kommer att funka. Det gäller att hitta fokus igen – precis som pre-barnskapandet. Jag kommer på mig själv att berätta för vänner att vi har bestämt oss för att adoptera och att ivf är helt stopp. Sen kan det ju vara så att vi gör nåt mer försök med ivf under tiden vi väntar eftersom det är så långa köer, men just nu är det stopp… Jag säger det gång efter annan till olika människor. Är det så? Är jag redan inne i tanken att göra fler försök eller är det nån säkerhetslina jag kör med – ifall att liksom. Jag förstår inte mig själv ens.

Jag och maken sitter hemma nu och har ätit gott. Dricker gott gott vin. Ska snart plocka fram lite ost och kex. Fem år har gått sen han gick ner på knä och friade. Jag är glad.

I veckan ringde en vän och berättade hon blödde. Hon var gravid i sjätte veckan och hade börjat blöda. Hur visste jag att det var ett missfall jag fick när jag började blöda? Ja – hur visste jag? Det var bara så självklart. Jag släppte allt på jobbet och åkte hem och pratade länge länge med henne i telefon. Både hon och hennes make fick fråga och älta. De skulle göra ett vul tre dagar senare och de höll hoppet uppe – det kunde ju vara en blödning som inte var nån fara. Men dagen efter var det inte nån tvekan längre. Jag grät med henne. Jag grät för mig själv. Jag trodde jag skulle bli ledsen av att höra att de blivit gravida så enkelt, men inte minsta lilla elaka känsla hade jag i mig. Jag var glad att det funkat lätt för dem och så ledsen över att det inte gick hela vägen. Jag är glad över min egen känsla. Jag har inte gått sönder helt inuti eller så håller jag iaf på att läka

Men ändå – det är svårt att följa alla bloggar som handlar om graviditet och nya bebisar. Jag läser, men orkar inte kommentera. Att det är jobbigt – skitjobbigt ibland – med små barn tvivlar jag inte på, men för mig är det en längtan efter det jobbiga så jag kan inte beklaga liksom… Men jag tänker på er, beundrar er och avundas er.

Tack fina Kapybaran. Snart vill jag träffa dig igen! Kram

Identitetskris

Även om jag de senaste veckorna mått riktigt bra så är det nåt som pågår inuti mig.

En känsla av förvirring. Trötthet. Orklöshet.

I tre år har vi aktivt försökt skapa ett barn. Nu gör vi inte det längre. Adoptionen är mer vid sidan om. Engagemanget är inte jättestort eftersom det är så långt fram. Så overkligt samtidigt som det är så verkligt.

Att inte längre vara barnskapande känns skumt. Jag har tappat en bit av mig – eller rättare sagt – när vi började försöka så tog den delen över en stor del av mig.

BarnskaparUniflora.

Nu är den borta eller åtminstone kraftigt åsidosatt. Vem är jag då? Vilka är jag och min make? Hur ska vi definiera vårt förhållande? Jag älskar honom över allt, men just nu är jag trött – inte på honom utan på oss. Vi är som ett gift gammalt par som glömt varandra. Som i allt annat glömt att vi är ett älskande par – vi var så länge det barnsökande paret. Nu när vi kan slappna av lite har vi glömt vilka vi var tidigare.

Det låter kanske jättedumt och jag kan själv inte riktigt sätta ord på det själv än, men det känns konstigt. Jag behöver hitta mig själv igen nu när jag har möjlighet. Jag och min make behöver hitta OSS igen.