You are currently browsing the monthly archive for december 2013.

Jag har haft ett fint år. En uppenbarelse i februari som ledde till att vi nu väntar barn.

Jag har haft ett fint år. Jag och maken har haft det bättre än på många år. Vi har hittat en bra balans.

Jag har haft ett fint år. Jobbet är roligt och utvecklande och en spännande sväng kom precis före jul. Det kan bli ett bra 2014.

Det kan bli ett bra 2014 på alla sätt.

Tack alla ni finns vänner som jag lärt känna tack vare denna blogg. Tack för att ni finns.

Jag önskar ett alla ett gott slut och ett gott nytt år.

Annonser

Jag behöver desperat er hjälp. Vi har minst två tantrums varje dag hemma. Ofta fler. Sonen ballar ur totalt, förolämpar, skriker och bråkar. Vi har försökt på alla vis att hantera det som jag skrev. Alla gånger slutar ändå med att vi skriker lika mycket som han och vi sen låter han lugna sig i fred, liksom vi, innan vi kan prata om det och allt blir bra igen.

Det känns I N T E bra. Men jag är rådvill. Hjälp. Vad gör jag? Jag går sönder. Grät när jag lämnade dagis (vi lämnade varandra dock inte som ovänner), är helt dränerad på energi.

Vad gör jag?

Det är tufft nu. Väntan utan möjlighet att påverka vår situation. Hund utlånad liksom huset. Inget riktigt som det ska.

Som vuxen kan man hantera det hjälpligt. Bryta ihop o komma igen med jämna mellanrum. Sonen gör det också men det är mer frekventa utbrott. Minst en gång om dagen blir han genomarg och elak mot oss. Skriker och bråkar. Provocerar.

Det enda som hjälper är att bli arg tillbaka. Vi har försökt trösta, prata, lyssna.. Det funkar inte. Han behöver få ut allt, skrika och skrika och sen bli lämnad ifred. Sen får vi tassa dit och krama, prata. Trösta. Vi förklarar och lyssnar. Han längtar efter Landet säger han. Och det är svårt för oss att förklara vad som dröjer när vi inte själva förstår.

Vi gör vårt bästa. Vi har köpt massa nya böcker om känslor som vi läser för honom. Vi pratar övermycket om våra egna känslor. Till slut går det in, eller så kommer resan först. Vi får väl se.

Det verkar för övrigt ta minst till mars innan vi får åka…

Det är tufft för oss nu. Väntan utan möjlighet att påverka vår situation. Hund utlånad liksom huset. Inget riktigt som det ska.

Som vuxen kan man hantera det hjälpligt. Bryta ihop o komma igen med jämna mellanrum. Sonen gör det också men det är mer frekventa utbrott. Minst en gång om dagen blir han genomarg och elak mot oss. Skriker och bråkar. Provocerar.

Det enda som hjälper är att bli arg tillbaka. Vi har försökt trösta, prata, lyssna.. Det funkar inte. Han behöver få ut allt, skrika och skrika och sen bli lämnad ifred. Sen får vi tassa dit och krama, prata. Trösta. Vi förklarar och lyssnar. Han längtar efter Landet säger han. Och det är svårt för oss att förklara vad som dröjer när vi inte själva förstår.

Vi gör vårt bästa. Vi har köpt massa nya böcker om känslor som vi läser för honom. Vi pratar övermycket om våra egna känslor. Till slut går det in, eller så kommer resan först. Vi får väl se.

Det verkar för övrigt ta minst till mars innan vi får åka…

När man bor fyra personer i en tvåa så har man inte så många utrymmen att vara själv på.

Egentligen borde jag väl börja med att säga att vi en vecka i månaden har en inneboende. En släkting som pluggar på orten. Det är mysigt. Sonen får fantastisk kontakt med hen och det är värt mycket.

Men, när vi bor så smått så blir det tufft. Maken mår kymigt och har gått och lagt sig i sovrummet. Släkting pluggar i vardagsrummet. Jag var i köket när sonen totalt ballade ur (skrek och slogs)och fick lyfta ut han i köket för att lugna sig ifred. För att jag skulle kunna lugna mig fick jag så sätta mig på dörrmattan i hallen. Kunde ju valt badrummet men ja.. Hallen är trevligare.

Längtar efter mitt hus.