You are currently browsing the monthly archive for mars 2014.

Endometriossmärtor har jag inte haft på länge. Inte på i alla fall två år.

Idag är de här igen. De kom plötsligt liksom knivar i magen och bäckenet.

Det är väl bara att säga välkomna antar jag. Stanna inte för länge bara.

Nu ska jag köpa vin och öl samt en massa chips och sen ska jag tycka jättesynd om mig själv.

Trevlig helg!

Annonser

Vet inte vad jag ska göra. Eller nej. Jag vet jag borde – städa, tvätta, plugga – men nej. Istället går jag mest runt och försöker hitta nåt att äta. Äter oresonligt mycket nu för tiden. Tröst kallas det nog. Det suger! Lågkolhydratskost finns inte i verkligheten om än jag börjar varje dag med en tanke om att idag – idag – ska jag börja mitt nya liv. Det brukar ge med sig redan vid frukosten på jobbet.

Jaja. Just nu är jag snäll med mig själv. Och är lite glad över att jag inte har nåt godis i skåpen. Och jättesur över att där inte finns några dillchips. Det hade vart gott nu. Med en öl. Öl är gott. Och vin!

Kände idag att jag verkligen har ett behov av att ”samla ihop mina barn”. Jag har ju då inte så många, men jag kramade min son hemma i morse så hårt att han fick be mig släppa taget. Sen åkte jag till vår ängladotters grav. Tårarna rann och samtidigt som sorgen slöt sig om mig bröts den upp av den lycka jag ändå lever i. Min familj. Min son. Min man.

Vårt tredje barn väntar vi på. Men när hen är hos oss – då kommer jag inte släppa taget på länge!

Jag undviker mina kollegor. Jag undviker folk jag känner lite grann på stan eller på affärn. Jag vill inte träffa folk som slänger iväg den omtänksamma och nyfikna frågan ”hur går det?” och ”har ni hört nåt?”. Jag avskyr frågorna.

A V S K Y R !

Så jag duckar. Jag säger åt folk att inte fråga innan de ens öppnar munnen. Jag säger åt dem att jag inte vill prata om det. Jag smiter runt hörn för att ens slippa konfronteras.

De jag saknar kontakten med (som jag skrev i förra inlägget) är de jag trodde, de jag tyckte, var viktigare. Jag förstår ju att det är jobbigt även från utsidan. Att inte kunna hjälpa. Det kan i sig göra att man inte vill höra av sig. Man vågar inte. Så jag tänker ligga på. Initiera kontakt. Så får de tacka nej.

Ducka från de oviktiga och tvinga sig på de viktiga. En av mina strategier nu.

Har insett sista tiden att vi förlorat en del vänner sen i höstas. Förlorat kan va ett starkt ord förstås men det är en del som vi tidigare umgåtts med ganska mycket som inte längre kontaktar oss.

Och ja, vi försöker. Men till slut, när det bara är på vårt initiativ, så kan det räcka. Det gör mig ledsen. Der gör att jag försöker rannsaka mig själv. Beter jag mig annorlunda? Tjatar jag om vår process? Jag tycker inte det, men jag antar det ändå är så för vad annars ska det bero på?

Och ja, här tjatar jag, men detta är också min avstjälpningsplats för tjatet.

Efter två timmar på jobbet idag fick jag rusa hem. Jag blev då illamående att jag var tvungen att sätta huvudet mellan knäna. Maken hade magsjukan i helgen så jag trodde det var det. Jag har vart lite illamående till och från i veckan men har skyllt på magkatarr. Och jag får göra det nu också.

Jag kräks inte. Jag är inte dålig i magen, förutom illamåendet. Det lindras av att jag äter. Och av omeprazol. Får gå på jobbet imorn igen. Och se till att jag äter innan jag går dit (jag brukar äta på fikat på jobbet). Och ha novalucol nära.

Har senaste två månaderna gjort avslappningsövningar, mer eller mindre varje dag. Det är alldeles underbart och jag känner verkligen en skillnad på hur jag mår och reagerar på olika situationer. Jag är en annan person.

Visst blir jag ledsen och stressad som alla andra men jag kan hantera det mycket bättre än jag kunde förut. Trodde inte det skulle ha sån effekt.

Nu ska jag bara se till att hålla i det framöver.

Nu är det faktiskt dags för oss att få besked! Två familjer fick besked förra veckan. Nu är det vår tur.

På helgen kan de inte ringa. Det gör att jag kan slappna av. Det är skönt. Det känns annorlunda.

PMS och bb-längtan kombinerat ger ett godissvullande som heter duga. Heltyst från Kenya och organisationen, inte ens svar på direkta frågor vilket irriterar mig (ja ok.. de har nog sportlov). Avskyr detta!!

De måste ringa snart. De måste! Sonen mår sämre och sämre. Det är gråt varje dag innan dagis. Väl på dagis går det bra så det är inte jätteilla antar jag men det tär på. Han är extremt kramig och vill bara vara nära. Skolkar från jobbet för att låta han vara med oss istället och det är inte nått vidare för mitt jobbresultat. Men det är förvisso skit samma.

Och så får jag dåligt samvete över att jag klagar, över att jag mår dåligt. Men den här väntan suger!