You are currently browsing the monthly archive for mars 2011.

Hur dålig mamma är man när man övertygande intygar sonen att pingvinlakritsarna är magmedicin?

Annonser

Jag var ju tidigare månader inte helt medveten om att jag hade ont konstant så jag har inte tänkt på hur länge och mycket jag haft ont. Förrän nu. Smärtorna försvann när mensen kom. Underbart! Fem dagar av o-ont. Och plötsligt insåg jag hur det ska kännas. Men så i förrgår kom det tillbaka lite smått. Då och då. Främst när jag skulle göra nummer två. Men nu. Molande hela tiden. Hugg ofta. Redan nu! Jag trodde att det hade kommit först vid ägglossning – då det gör ont för de flesta med endometrios. Det har de flesta sagt till mig så det är det jag trott jag haft. Och kanske har jag haft det så också, men inte nu.

Fick ju p-piller för att ta bort smärtorna. Hittills hjälper inte de iaf. De jag fick var de svagaste och kanske de inte hjälper så att jag måste gå på de ”mer traditionella pillren” (som farbror gyn sa). Fan. Jag vill inte detta. Och jag tycker synd om mig själv. Vet att i relation till andras problem är det bagateller, men just nu behöver jag få tycka synd om mig själv. För dessutom har jag en j-a vrickad fot. BLÄ!

Sitter på hotellet som så ”ofta” (definitionsfråga förstås). Nerbäddad i sängen med datorn i knät, tvn påslagen, en chokladfläck på täcket av den 86%iga jag intar. Jag njuter! Det är inte särskilt roligt egentligen att bo på hotell en eller ett par nätter i veckan, men det är ett andningshål. Ett otroligt skönt andningshål som jag erkänner jag behöver. Jag behöver få vara själv. Det är nog tabu att erkänna det efter barnlängtan, men det är skönt. Jag börjar längta. Sakna.

Pratade med maken och sonen över g-talk förut och det var underbart. Magen pirrar – jag vill hem. Men det är en bra känsla. Inte en jag-går-sönder-känsla utan en varm-i-bröstet-känsla. Imorn kväll får jag träffa min underbara son och min underbara make. Även om allt inte är perfekt så blir det enklare att hantera det svåra när man fått längta.

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Var hos gynekologen idag. Den lokala idioten. Till hans försvar ska sägas att han är skicklig rent vetenskapligt. Pedagogiskt – inte så mycket.

Jag berättade om mina problem. Och han sa ”ja, vi kollar väl”. Sen hejdade han sig och kollade igenom min journal lite snabbt. ”Ja, vi konstaterade ju att ditt ‘problem’ var passagen ja?!” Helt sant – mina äggledare är hopväxta. ”Ja, du vet ju att sånt aldrig är 100 %igt?! Så bli inte förvånad OM du nu skulle vara gravid.” Och så fortsatte han mala på om detta. Jag var dock hundra procent övertygad om att jag inte var gravid så jag ville bara han skulle sätta igång med undersökningen (och så är det inte så kul att förlänga lidande med naken underkropp i gynstol liksom). Vi konstaterade också snabbt att jag inte var gravid (tack o lov!!) utan att det är *trumvirvel* endometrios. ”Ja det har vi väl pratat om förut ja” sa han. NEJ! VADÅ? ”Ja, det är ju den troligaste orsaken till att dina äggledare är hopväxta”.

VA??

Karljävel! Han har aldrig nämnt ordet endometrios inför mig. Och eg spelar det ju inte nån roll, men plötsligt ger han mig nån slags halleluja-lösning på allt kändes det som. Han såg lite lätt nöjd ut då han såg endometrioshärdarna. Nej – det var elakt, det gjorde han väl inte, men ändå. Jag tolkade honom så i mitt så illvilliga sätt.

Oavsett vilket sa han att det nog är en inflammation (börjar ofta så med besvären tydligen) så jag fick penicillin och *trumvirvel igen* p-piller. Dubbelsuck! Jag vill ju verkligen inte. Men men 6 månader för att se om det ger med sig. Härligt att ha ytterligare ett besvär som ger graviditetsproblem. Även om jag inte är intresserad av att bli gravid så känns det lite tungt. Mest antar jag för att jag nu eventuellt kommer ha mer ont i framtiden och tvingas till hormonintag jag trodde jag skulle slippa i resten av livet.

Har ni endometrios? Hur behandlar ni det?

Vänskapsfrågan ifrågasatte jag. Klarar inte totaltystnad – jag behöver få ut saker öppet. Fick tillbaka ett egosvar som jag också ifrågasatte och nu håller vi på att nysta lite. Känns riktigt bra.

Min oro har lindrats lite. Har fått möjlighet till genomgång på torsdag. Känns bra även om det blir här i stan.

På skönhetsoperationsfronten kan jag konstatera att även om jag ville så skulle jag inte ha råd så jag tar inte ställning till det idag.

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Har en kompis/vän/bekant här i stan som ofta säger att jag är hans bästa vän. Har stöttat honom genom en tuff period i hans liv. Har funnits där när han behövt – oavsett det är dag eller natt, vardag eller helg. Det är så jag ser på vänskap. Då finns man där jämt om behovet är stort (inte för att gå o fika o snacka skit bara dock). Och så förväntar jag mig ju att jag ska få detsamma tillbaka.

Men jag får inte det. Om jag är less och behöver hjälp att prata om nåt så vill jag få tillbaka samma sak som jag ger honom. Men jag får inte det. Gång på gång har han gjort mig besviken. Får alltid nåt svar men det kan komma en vecka efter jag bett om det. Och alltid kort och så vänds diskussionen till hans problem istället.

Så var det förra veckan. Jag messade honom på måndagen. Behövde verkligen få höra hans syn på en grej. Idag fick jag svar. En hel j-a vecka senare. Och hans förklaring var att han var så nere. Den riktiga förklaringen är mer att han inte är beredd att ge av sin vänskap utanför arbetstid. Antagligen för att hans fru är svartsjuk på mig. Men då kan jag väl lika gärna ge upp eller? Jag vill inte ha vänner som bara finns där 8-1630 och på hans villkor. Och om hans fru dessutom är svartsjuk så finns liksom inte förutsättningarna för en vänskap?! Om maken vore sotis så vet jag inte vad jag skulle göra, men tack o lov är han inte det. Jag vill ha vänner som finns där lika mycket som jag finns där tillbaka. Men hur ”gör jag slut”? Jag är alldeles för snäll i sådana här situationer.

Igår på tåget såg jag en annons i Expressen ang en alternativmetod till fettsugning. Tänkte att jag kanske skulle kolla upp det där iaf. Den ultimata genvägen till den kroppen jag vill ha. Är ju liksom inte emot skönhetsoperationer egentligen. (Sen att jag aldrig i mitt liv skulle göra just en fettsugning det var en parentes, men det lockade i stunden.) Tänkte inte mer på det förrän en kvinna gick förbi mig.

Lång. VÄLDIGT lång (säkert 1,90) och smal. VÄLDIGT smal (max 60 kg).

Såg henne bakifrån och tänkte – nej det är ju inte särskilt snyggt. Sen kom hon tillbaka och jag höll på att förgås av skratt. Ett hysteriskt skratt kom upp inom mig. Som jag kvävde lite halveffektivt. Stirrade stint på dataskärmen och låtsades det var en rolig scen i filmen.

Kvinnan var uppenbarligen på väg hem efter en ”skönhetsoperation”. Hennes läppar och kinder var stora som… ja som att hon hade pulat in fyra golfbollar istället för snus. Jag förstår att direkt inpå en läppisprutning så ser man inte vacker ut, men jag tvivlar på att hon nånsin kommer få vackra läppar efter det där. Observerade också då (då hon vänt sig om) att det pågått andra operationer någonstans ovanför magen. Det var verkligen inte snyggt och mina fördomliga tankar for åt det prostituerade hållet.

Så.. jag glömde snabbt den där genvägen för mig själv. Trivs idag väldigt bra med min kroppsform även om jag vill komma i bättre form. Men så hon såg ut på tåget vill jag verkligen inte se ut. Så oerhört skönt att veta det.

Kan ni tänka er skönhetsoperationer? I vilken omfattning?