You are currently browsing the monthly archive for september 2008.

Har varit på fest. Ja, jag drog tidigt. Heltrött.

Kan inte låta bli att fundera på alla andra 30+are på festen som inte hade barn med sig. Några 35+par också. Vad är deras situation? Mår de också dåligt av att se en-månaders-babyn? Har de barn hemma? Har de valt att inte ha barn? Saknar de barn? Känner en samhörighet med dem som kanske inte stämmer, men på nåt sätt känns det bra att lura mig själv att tro att de också är ofrivilligt barnlösa. Om inte alla fyra par på festen (som inte hade barn (av typ 10)) så iaf ett…

Drar iväg en vecka med jobbet. Ska bli skönt att komma bort ett tag. Kram på er.

Annonser

Jag pratade med läkaren i Umeå idag. Han är helt suverän! Jag kände mig trygg i samtalet och han lyssnade och han svarade och förklarade så att jag kände mig nöjd. Det har aldrig min hemmaläkare gjort. Vi planerade för frysförsöket och vi bestämde att göra det i ostimulerad cykel. Det känns bra. Så frågade han var jag vill göra ultraljudet… I grannkommunen eller hos min vanliga läkare? Jag kommer inte ihåg att jag har sagt nåt om min hemmaläkare, men jag måste ju ha gjort det. Men jag valde här hemma iaf. Jag vill slippa åka tio mil för ett ultraljud. Han försäkrade mig om att han iaf ser det han ska se och ger ”rätt rapport” till Umeå. ”Det är bara ett beställningsjobb” sa läkaren. Det känns bra. Om det blir nåt nytt ivf-försök så kanske vi byter. Vi gjorde en plan B idag också. Plan B gäller om embryot inte klarar upptiningen. Då startar jag sprayning veckan efter fet:en var planerad. Plan C är om jag inte ägglossar – då blir FET i november. Det känns bra alltihop.

Angående det förra inlägget så vet jag självklart att jag inte kan förvänta mig att vara helt anonym. Det jag förväntar mig är att mina närmsta vänner berättar om de läser eller frågar mig om det är okej. Jag berättar allt för dem om de frågar – oftast utan att de ens behöver göra det. Det är lätt att hitta mig utan tvekan, men jag vill inte spärra. Jag får så mycket tillbaka av er som går och har gått igenom samma sak.

Jag är nog löjlig, men nu har jag fått för mig att en vän läser min blogg. En vän som jag förra veckan var ganska besviken på. Hon beter sig inte som vanligt den här veckan. Är väldigt reserverad…

Om det är så att du läser så blir jag väldigt besviken på dig. Jag vill inte veta. Men sluta läsa! Jag vill inte ha dig här!

Jag är utmanad av Saga!

Reglerna:
* Svara på alla frågor
* Välj ut 4 personer som du vill ska svara och utmana dem i deras bloggar, be dem läsa din.
* Låt personen som utmanade dig veta när du svarat på utmaningen.

1. Vilken mat äter du ofta?

Baconpasta! Fast nu för tiden tar jag lite mindre pasta än innan. Liite GI-tankar finns. Glassen som intogs efter maten kan dock motverka kanske… 😐

2. När du är på kalas, är du den som sitter eller hjälper du till att duka av?

Jag vill gärna tro att jag hjälper till, men ofta erbjuder jag mig och blir sen stående nånstans och pratar med nåt i händerna. Och allra oftast är jag den som lattjar med barnen.

3. Var sitter du helst när du bloggar?

Vid databordet i vardagsrummet.

4. Köper du ofta Triss.

Nej. Förr i tiden (typ 10 år sen) var det mycket lättare att vinna. Nu får man ju inte ens 25 spänn. Dessutom är jag så dum så att jag inte vill lägga min ”tur” på lotter…

5. Vilket land eller stad har varit din bästa semester?

Argentina. Helt suveränt land! Åk dit!!

6. Vilken TV-kanal tittar du mest på?

Efter att ha vart utan tv ett långt tag och just köpt ny har jag inte nån favoritkanal. Det är mest skit överallt.

Jag utmanar Myran, Nylsa, Tudorienne och Ting!

I helgen har jag gått och velat fram och tillbaka. Från att jag aldrig i livet kan tänka mig att adoptera till att jag vill göra det nu nu NU! Jag är kvar i det sistnämnda. Kan tänka mig att få iväg en ansökan direkt. Tanken på att slippa ivf:er, hormoner, psykbryt (antar att det kan komma i väntan på adoption istället iofs) och annat jobbigt känns väldigt attraktiv. Att välja land (eller i nuläget länder) är inte helt lätt, men samtidigt väldigt spännande.

Men planen är nog sån att vi kommer att göra ett frysförsök i mitten av oktober. Om embryot inte klarar upptining så blir det spraystart direkt efteråt (jag tror det iaf – ska snacka med läkaren på torsdag). Jag vill göra långa metoden nästa gång. Det var helt enkelt mer lyckat (i fråga om antal ägg och resultat). Eller kan det vara smartast att börja spraya direkt oavsett? Om jag gör fet och det inte tar sig måste jag ju sen vänta till efter jul med nytt försök… Hmm inte lätt. Som ni märker är jag ändå inne i nya försök trots absolut motstånd för en vecka sen. Och det blir nog så. Försök i ett år till iaf tills vi har utredningen för adoption klart.

Min vän från i fredags har jag förlåtit. Jag kommer kanske tänka en och två gånger innan jag tar upp nåt känsligt med henne igen. Men Tingelings kommentar beskriver så mycket bättre än jag själv kan beskriva. Tack!!

Så har jag då kissat på stickan som jag måste. Jag slutade med progesteronet i lördags när mensen kom. Jag är övertygad om att vi inte är gravida, men ändå måste jag kissa på den jävla stickan ändå. Det är förnedrande. Ett litet hopp byggs upp mot allt förnuft, men givetvis är det bara ett streck som kommer fram. Ett sketet vidrigt ensamt streck. Tårarna bränner igen och den enda ljuspunkten är att nu är maken vid min sida iaf.

Åkte med en kollega och vän på tjänsteresa idag. Vi pratade om ditten och datten och hon har varit en av de som verkligen stöttat i våras efter att vi förlorade S. Hon fanns där och pratade vardag och erbjöd mig att prata. Jag berättade allt om känslorna och sorgen. Idag pekade jag mot kyrkan där S ligger. Pratade om att det är skönt att ha någonstans att gå även om platsen inte känns helt rätt. Efter ett tag säger hon att det måste vara svårt att ”sörja ett barn som inte är fött”. Det är nog topp tre bland sårande kommentarer till mig. Jag blev så arg. Och jag sa ifrån. Mitt barn är fött. Jag gick igenom en förlossning. Mitt barn ÄR FÖTT! Det är vår dotter. Ett barn som var nästintill fullt utvecklat. Ett par-tre veckor till och hon hade kunnat överleva utanför mig om hon inte haft missbildningen. Jag var tvungen att döda mitt barn i magen. Mitt barn som kunnat leva i nio månader i min mage för att sen dö. Mitt barn som jag väntat och längtat och kämpat för under en lång lång tid.

Hon bad om ursäkt. Sa att hon inte förstått. Att hon inte kan förstå för hon har aldrig varit gravid. Jag bara känner – om hon hade lyssnat i våras. Verkligen lyssnat så hade hon förstått. Men nu inser jag att väldigt få förstår. Det är ett missfall som vilket som helst anser nog de flesta. Mitt barns död var inte ett missfall. Mitt barns död orsakades av en tablett. Mitt barns död var det värsta jag någonsin gått igenom. Mitt barns död var inte meningen.

Min vän har sjunkit på skalan. Tyvärr.

Det är svårt med känslor mot andra. Mariachi har skrivit om det och även Tingeling och många av er andra.

Jag får svårare och svårare med mina känslor mot andra. En efter en av mina vänner knoppas av från de jag vill och orkar prata med. En av mina vänner har precis börjat försöka bli gravid och jag är livrädd inför dagen då hon berättar att de har lyckats. Att de är gravida. Jag kan inte undantränga tankarna att jag hoppas att de kan få kämpa ett tag – inte för länge, men ett tag. Låt mig hinna före är det ärligaste att säga helt enkelt. Andra i närheten som är gravida undviker jag. Jag kommenterar inte deras magar eller nya barn – jag orkar inte.

Samtidigt blir jag ödmjuk och känner mig löjlig i jämförelse med många andra mer ”erfarna” ivf:are. Jag vet att jag kan bli gravid. Jag vet att jag kan bära ett barn så att ens fundera på att adoptera känns nästan elakt. Jag borde kunna härda ut tills vårt barn kommer. Och i jämförelse med andra så är två ivf:er med totalt tre försök otroligt lite. Många av er andra har gjort så många försök och mina klagomål känns futtiga. Det är bra att få en verklighetspåminnelse. Jag nedvärderar inte mina egna tankar, men jag omvärderar dem och det är nyttigt.

Idag pratade jag i alla fall med kommunen om adoption. Jag kände mig helt lugn inför och efteråt var jag ett vrak.

1. Ställa oss i kö hos nån/några adoptionsorganisationer
2. Introduktionssamtal (eller vad det heter)
3. Utbildning (den går januari-mars på distans med en helgträff) och
4. utredning.

”Vad ni gör på fritiden har vi inte med att göra” sa hon som svar på frågan om vi måste vara helt klara med ivf eller inte. ”När ansökan går iväg från adoptionsorganisationen – då ska ni vara klara”. Jaha. Så vi börjar med punkt 1 omgående och punkt 2 nån gång i oktober. Sen utbildningen i början av 2009 och sen utredning och vi är tidigast klara inför sommaren nästa år. Det känns lagom för idag insåg jag verkligen hur o-redo jag är för adoption. Jag trodde det låg mycket närmre tillhands i tankarna. Dessutom har vi nåt ivf-försök kvar innan vi ger upp. Efter samtalet var jag slut. Jag satt helt tom precis på gränsen till att börja storgråta

Jag är äntligen hemma igen efter en vecka på vift. En evighetslång vecka känns det som. Även denna dag har varit ganska bra, men framförallt mer varierad.

Det är på något vis absurt hur olika sinneslägen jag har beroende på i vilket läge jag är just här och nu. På jobbet är det ganska enkelt att förtränga, att glömma men ibland dyker det upp påminnelser. Påminnelser om att mitt privatliv inte är det jag vill att det ska vara. Jag kommer på mig själv att bli arg på mina vänner som har barn – på min kollega som intill mig på tåget hem satt och pratade högt med sina två fina fina barn. Mina tårar stockades – jag vill också prata bebisspråk på telefon. Och sen pratar jag en stunds fiske med en annan kollega och livet är som vanligt. Det är en så liten del av livet som är påverkat och samtidigt tar det upp så stor del. I det hela är det lätt att glömma allt det som är bra. Jag känner mig helt schizo. Jag kan tänka mig att mina vänner tänker att ”Uniflora verkar ju må riktigt bra” och det är nog så det ser ut utåt. Och jag frågar mig om det verkligen är så jag vill att folk ska uppfatta mig. Vad är bäst? Att erkänna och visa sin sorg eller behålla den för sig själv och bara låta den komma ut med maken? Hur bra mår ens förhållande av en sån sak?

Jag har funderat mycket på antalet ivf:er till vi ska orka. I lördags kändes det inte som ett alternativ att någonsin göra igen. Den känslan höll i sig till igår, men idag har tanken på ”kamp” kommit upp igen. Och med det ”när ska vi sluta”. Vi har sagt max tre försök, men (och jag är fullt medveten om att jag försöker övertala mig själv att rucka på tidigare fattade beslut) jag känner att vi blev snuvade på ett ärligt försök förra gången. Vi fick då ett barn på det försöket så borde det inte nu vara två försök till som gäller? Tre försök per barn liksom?! Det skulle innebära att ett trepack vore lika billigt som att köpa två fristående, men samtidigt – är det värt för oss att köpa ett trepack? Det är svåra beslut och jag kan givetvis inte fatta dem ensam. Maken sover på ett gymnastikgolv någonstans norrut med fem kollegor och jag får helt enkelt vänta till fredag att diskutera det hela.

En dag av total flykt från min privata verklighet. En dag med min nya (braiga?!) chef på jobbet. En dag med diskussioner om jobb. Visst berättade jag om vad vi går igenom nu (och har gått igenom) – det behöver han få veta. Men även om det var jobbigt så var det en befrielse. Nån som inte vetat nåt. Inga förutfattade ledsna ögonbryn. Dessutom ett delat förtroende från hans sida som gjorde mig stolt – för att jag blev en vän i stunden.

Sen ett möte med min ”mentorkollega”. Han är bäst. Han ger så mycket tillbaka. Han lär ut på ett så naturligt sätt – ett sätt som gör att jag känner mig smart trots att jag ofta ställer dumma frågor. Imorn får jag också förmånen att vara i hans sällskap. Det ger energi. Och jobbenergin speglar av sig till privata energin.

Jag behövde en sån här dag. Det hjälper när jag måste hitta min väg genom känslodjungeln.

Jag skrev att jag tycker det blir jobbigt att prata med mina vänner. Samtidigt som jag är jätteglad att de vet så är det jobbigt med nederlagen. Med deras tafatthet i min sorg. Jag vet att de menar väl, men de förstår inte. De vet inte alls hur det är att vänta. Att möta motstånd och besvikelser. Att bygga upp ett hopp som krossas lika lätt som ett kristallglas mot en klippa. 

Med vänner här menar jag inte er som är inbjudna. Jea! Bror och svägerska! Smurfpelle! Nygifta vännen (grattis igen) och finaste vännen hemifrån! Jag är glad att jag har er här nära. Jag vet att jag kan säga vad som helst och be er dra när som helst. Ni är bäst.

Jag pratade med bror förut. Vi kom in på att det är så svårt att veta hur man verkligen mår. Igår var allt nattsvart och gråten fanns nära. Men när den omedelbara sorgen är lite längre bort så är det lätt att förtränga känslorna igen. Det är lätt att bara gå vidare. Hur mycket bearbetning behövs egentligen? Hur ska jag göra för att inte bryta ihop helt vid nästa misslyckande (ja – jag räknar med att det kommer fler)? Jag känner att jag bearbetat sorgen efter min dotter väldigt bra. Nog för att jag påminndes om det när blodet började forsa, men det är inte nåt jag sjunker ner i. Men det är svårare att bearbeta en sån här sak. Det är svårare att tillåta mig själv tycka att det faktiskt är nåt. Det är inte bara att bita ihop. Det är en ganska (väldigt) stor sak. Det är års förväntan och veckor av förberedelser som på en millisekund rasar som ett korthus. Det är lätt för mig att se det här när andra misslyckas. Det är lätt att se att andra behöver ta tid på sig och tillåta sig själv att sörja. Men det är svårare att ta till mig det själv. Och även om logiken ser det så är det mer bekvämt att inte sörja. Att begrava sig i jobb, virkning, tv – ja vad som helst – är trevligare än att inse att mitt liv håller på att rasa – eller rättare sagt att jag håller på att rasa.

Jag vill hem till min man. Visst hade jag kunnat flyga hem igår, men förnuftet säger att det är onödigt dyrt och vi ses i sinom tid. Jag ska jobba här imorn och på tisdag och det går inte (definitionsfråga givetvis) att ställa in. På tisdag när jag kommer är han på tjänsteresa. Ja – vi skulle båda två kunna ställa in, men det kommer vi inte att göra. Det kräver förklaringar som vi inte heller orkar ge. Men jag önskar egentligen att vi gjorde det.