You are currently browsing the monthly archive for november 2008.

Jag känner att jag vill skriva, men väl här är det tomt. Just nu är det bara väntan. Ganska avslagen väntan. Sprutorna sprutas. Sprayen sprayas. Det är allt. Så jag håller tyst ett tag nu.

Ha en fin advent!

Annonser

Första sprutan idag (tekniskt sett igår eftersom klockan nu är 00.25 fredag morgon) togs på tåget. Maken skyddade med jacka och jag stack. 150 ie gick i lätt som en plätt. Vi sköt på starten en dag alltså – det beror på att jag bara kan ta blodprov på tisdag (måndag är jag i hufvudstaden igen) och det ska tas dag sex så därför start idag.

Jag var alltså fint nedreglerad – värdet var 55. Det är härligt att se skillnaden mellan nedreglering och totalstimulering då man ligger runt 6000?!

Igår lade jag två timmar på att boka ett hotell till veckan. Kravet var att kylskåp ska finnas. Det är inte alltid så lätt kan jag berätta – men – jag hittade ett. Skam den som ger sig.

Dumuzi (sumerisk mytologi)
Amun (Egyptens forntid)
Osiris (Egyptens forntid)
Baal (Syrisk mytologi)
Frej (Nordisk mytologi)
Patrimpas (Indo-Europeisk tro)
Freja (Nordisk mytologi)

Alla dessa är fertilitetsgudar. Har ni fler? Låt oss skapa en jättelista och börja tillbedja!

Idag ringde ivf Umeå till mig. Jag förstod direkt att nåt var fel och blev ledsen och fick stress-tryck över bröstet.

Du tog ju prov igår och skickade in till oss. Vi har fått provet här i Umeå MEN det står fel personnummer så de analyserar det inte.

Kärringen som stack sönder min arm har skrivit en siffra fel i personnumret. Så det var bara att få en ny lapp faxad till mig och dra iväg till provtagningen igen. Gissa vem som satt på provtagarstolen igen. Arg och upprörd och ledsen berättar jag för henne att hon skrev fel siffra igår så nu måste jag ta om provet. ”Gjorde jag? Jag kommer inte ihåg att jag tog prov på dig igår.” Nehej? Men jag kommer ihåg dig! Igår gjorde provet jätteont att ta för hon liksom skrapade nålen mot väggen i venen. Gissa om det var samma visa idag. Det gjorde till och med ondare. Hon gjorde det säkert med flit.

Under förutsättning att provet kommer fram till Umeå så är det ingen fara. Det var imorn jag skulle börja enligt plan så egentligen kan jag ta det lugnt. Men jag gillar inte ”MEN-uttalanden” från ivf-kliniken. Det är aldrig bra. Det ger mig en inombords stress som bottnar så djupt i all sorg som finns inom mig. Imorn får jag besked iaf.

Ibland önskar jag att jag var överviktig eller rökte. Då skulle det finnas nåt påtagligt för mig att göra för att förbättra chanserna att bli gravid. Förstå mig rätt – jag förstår hur jobbigt det måste vara att ha rökning som last eller att vara överviktig, men det skulle iaf ge en möjlighet till att öka mina chanser.

För övrigt undrar jag varför rökare alltid (jo jag drar alla över en kam) tar ett djupt sista bloss precis utanför dörren och sen håller kvar och liksom smakar extra på röken medans de går in och sen innanför dörren börjar sippa ut röken genom mungipan för att verkligen förgifta alla andra. Ta fem djupa andetag innan ni går in nånstans!

Spraytiden är bara en rent löjlig väntan. Halv sju, halv tre och halv elva ringer klockan för de två puffarna. Och förutom några jobbiga biverkningar så är det ett helt vanligt liv. Det är bara förväntan och längtan som är annorlunda från en vanlig dag. Längtan efter att få sticka mig i magen. Längtan efter en tjock nål genom slidväggen. Längtan efter att nå våndan med att bära på ett embryo.

Samtidigt finns en rädsla att det ska misslyckas igen. Finaste Eludie har råkat ut för katastrofen för andra gången – så sorgligt och fasligt orättvist. Jag är rädd för att det ska hända mig eller att vi ska misslyckas på annat sätt. Men jag hoppas hoppas hoppas hoppas att vi inte ska behöva det nu.

Imorn blir det blodprov för att se så att jag är nedreglerad. Det känns så iaf.

Ibland älskar jag ändrade planer. Hade en heldag planerad på jobbet idag. En lång dag med lång resa. Men – planen ändrades och jag kom hem nu strax före fyra. Istället för kl åtta som var planen. Så underbart! Jag ringde maken för att höra om vi skulle träna ihop ikväll, men då sa han ”eller så åker vi hem tidigt”… Det värmde. Istället kommer han nu snart hem och myser med mig. Vi ska måla en liten vägg tillsammans och ta det lugnt. Kanske skulle vi korka upp en vinare och ha det extra skönt.

Nån som har tips på nåt schysst och mysigt hotell som inte är för dyrt i Vättern-trakten?

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Jag har fått låna en massa böcker och tidningar från en arbetskamrat som adopterat. Jag gick och frågade lite om deras process och hon hade jättemycket klokt att säga. Och så fick jag låna en bunt med böcker.

– Den första boken i högen jag läste var Längtansbarnen av Kerstin Weigl. Den berör de flesta frågor kring adoption. Den visar definitivt inte bara allt det fina utan belyser även det som blir (jag skriver blir för majoriteten verkar få gå igenom det) skitjobbigt.

– Sen har jag en bunt med böcker som handlar om att hitta sitt ursprung. Jag har inte läst nån helt och hållet än. Bläddrar och hoppar hit och dit trots att de flesta är i romanform:
På jakt efter Mr Kim i Seoul av Sofia French
Hitta hem av Sofia Lindström & Astrid Trotzig (red)
Mitt okända hemland av Shanti Holmström
Blod är tjockare än vatten av Astrid Trotzig

– Sen har jag fått låna ett gäng med häften som de olika adoptionsorganisationerna verkar ha gett ut ihop:
Bli adoptivfamilj – om tillit och samhörighet
Vitt som norm – ursprung, adoption, identitet
Att byta liv – om adoptivbarns behov och möjligheter
Adoptivbarn berättar – ”adoption är en bunt papper”
Hur får man ett språk? – om adoptivbarnens språkutveckling

– Det sista jag har är några tidningar som heter Vi adoptivfamiljer. Det är medlemstidningen för Familjeföreningen för Internationell Adoption (FfIA).

Är det nån annan som har mer tips?

Så har hålet öppnat sig. Det mörka, djupa hålet som kommer under sprayningen. Igår kväll blev jag nästintill förtvivlad inför tanken på att maken ska sova borta i natt. Hela jag blev tom. Tanken på en natt utan honom var (och är) nästan outhärdlig. Jag grät och han försökte trösta. Och så inser jag att även om jag inte gillar särskilt mycket att vara själv på nätterna så är det inte nån fara. Han är tillbaka imorn, men ändå är hålet stort. Jag behöver värme och kärlek och omtanke och omvårdnad. För vad? För att jag är i klimakteriet. Om än temporärt (får vi hoppas), men än dock där. Hur ska det bli då? Om 10-20 år när det kommer på riktigt? Ska maken behöva vara nära hela tiden?

För övrigt verkar jag inte få börja spruta denna vecka. Jag hade fått ett mail i fredags sen eftermiddag till jobbet. ”Vi hör av oss nästa vecka med vidare instruktioner”. Jaha… Bara att spraya på en vecka till. Men kanske om 26 sprayningar så… Hål i magen och inte bara i själen då.

Saga – jag ska skriva några tips i nästa inlägg.

Jag har börjat läsa adoptionsmaterial senaste veckorna. Böcker och tidningar. Och mer och mer utvecklas en irritation mot alla i min omgivning som tycker att adoption är ett så enkelt och bra alternativ till biologiska barn. Ett bra alternativ är det, men enkelt verkar inte vara nyckelordet. Visst köerna har jag länge insett var långa, men jag har varit väldigt naiv jag med i mina tankar i övrigt. Det är lätt att tankarna fastnar i det som är jobbigt kring adoptioner. Även om jag vid varje lyckligt kapitel har gråtit glada och avundsjuka tårar så är det inte det jag tänker på emellanåt. Det är jobbet med anknytning som tar mina tankar, ålder på barnen och vad de har fått utstå innan de får komma hit. Det är egoistiska tankar på hur mycket tid detta kommer att ta. Nog för att jag inser att barn kräver tid, men adopterade barn verkar kräva än mer än biologiska.

Jag menar inte att svartmåla adoptioner. Absolut inte. Jag är fortfarande inställd på att gå igenom det om denna ivf inte funkar, men jag måste få uttrycka mina rädslor. Jag måste få sätta det på pränt för att kunna bearbeta dem. Nu ska maken läsa allt också sen får vi sätta oss och prata igenom allt.