You are currently browsing the monthly archive for december 2008.

Jo då.. de bruna flytningarna har börjat. Precis som inför varje mens. Slapp hålla hoppet uppe till måndag iaf och jag slapp få beskedet inför släkten. Nu hinner jag gråta ikväll och gå vidare imorn.

Annonser

Jo då – imorn kommer vi iväg till det underbara landskapet längst i söder. Därmed klipps också min kontakt mot omvärlden – åtminstone datorledes. Så jag börjar detta inlägg med att önska er alla en riktigt god jul och ett gott nytt år. Jag hör av mig om jag kan, men om inte så är jag hemma igen runt den 2-3 januari.

Inatt drömde jag nog någonting eller så är hjärnan helt inställd på graviditet (förmodligen det sistnämnda). Jag vaknade av att jag klämde mig själv på brösten för att se om de ömmade. Det var inte själva klämmet jag vaknade av utan tanken att de faktiskt var lite större. Väl vaken kunde jag konstatera att nej – de är precis likadana som de var igår och för en månad sedan. *suck*

Nu blir det städning och packning hela dagen och sen bara vänta på att klockan blir halv fem imorn bitti. Då hoppar vi upp ur sängen och åker iväg. Jag kommer att sakna er! Kram

Maken är sjuk. Han har haft influensa sen i måndags och att han inte är helt frisk försenar vår resa söderut. Det gör inte så mycket, men risken finns att vi inte kommer iväg alls och det vore jättesynd. Men imorn tar vi beslut. Idag är hans huvud inte helt fräsht men febern försvann iaf igår. Är han inte bra imorn så stannar vi hemma. Själva. Känns både helt vansinnigt och tråkigt (eftersom vi planerat en jul med 9 vuxna och 2 barn) samtidigt som det känns lite lockande. Tänk att få skippa jul. Eller iaf göra det på vårt sätt. Men jag hoppas vi kommer iväg!

Nu har jag haft lille Lelle i min mage i en vecka. Ganska exakt på sekunden. Jag är inte så hoppfull att han stannar. Alla symptom är borta. Förra året när jag blev gravid och allt gick så bra till en början så hade jag allt. Trötthet, jätteömma och större bröst, svettningar och lite till.. Nu är jag bara platt som vanligt och en tomhetskänsla sprider sig i mig. Jag har inte gett upp hoppet. På måndag har 2 veckor gått sen äggplocket och då borde mensen komma om den är som ”vanligt”. Så fram till måndag håller jag hoppet på en ”rimlig nivå”. Yeah sure! Som om det skulle kunna gå. Hur skulle man kunna stänga av hoppet? Det skulle inte gå att intala mig att jag till 100 % är o-gravid innan jag får mensen och då skulle jag inte vara övertygad ens då. Det är över en vecka kvar innan kliniken har sagt vi ska testa. Vi kommer nog vänta till dess för bland de 9+2 personerna vill jag inte testa. Samtidigt kommer ju de märka ifall mensen kommer för då kommer jag ju sjunka ner i mig själv. Den här gången är iaf maken med i så fall.

Men ja – hoppet är på ett tag till.

Idag fick vi vårt besked om embryon till frysen.

FYRA! Fyra fina långtidsodlade. WOHOO!

Att då totalt fem av tio bra ägg blev frysfärdiga efter sex dagar är helt suveränt.

Vi har rätt att ha dem i frysen tom 2013-12-14. Sen slängs dem. Osch jag har använt dem alla till dess. Jag lovar! Minst två barn har jag fått av dem också.

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Idag har jag haft en känsla av påbörjad mens hela dagen. Precis när mensvärken sätter igång och inte har hunnit ta fart liksom. Den stund då man inser att om man inte tar en tablett just då så är man utslagen av värk länge. Så jag har gått på toaletten en massa gånger idag för att kolla. Men nej – ingen mens. Jag hoppas det är ett litet embryo som bäddar in sig.

Vad gäller fäst-tiden så låter det ändå skumt. För på vårt första försök hade vi långtidsodling sex dagar. Då skulle det alltså fästa in direkt man stoppar in det? Då borde det hänga på första dagen? Hmm.. Ja ja – vid det här laget borde Lelle ha fäst iaf.

Jag funderade igår på att ha en fäst-fest. Undrar vad en festfixare skulle bjuda på då… Progesteronvagitorier och ”pigs-in-a-blanket”?

Så känns det i magen. Oftast är det hugg från äggstockarna som gör att jag ibland flämtar till vilket kan vara rätt jobbigt på jobbet. Men jag skyller på sendrag. Ibland är det stick i livmodern.

Dum fråga: Hur funkar det egentligen med fästningen? Vid ”kort odling” så fäster ägget på dag 5-7?! Hur är det vid långtidsodling? Tar det lika många dagar då också eller skyndar det på mer?

Jag har en otroligt bra känsla i kroppen. Hela jag är uppfylld av en känsla av att detta ska gå bra. Men jag vet hur bräcklig känslan är. Eller rättare sagt jag vet hur bräcklig verkligheten är. Redan nu känner jag hur stort fallet kommer att bli om det inte går.

Med den här braiga känslan i kroppen borde jag inte tänka på allt det här redan. Men en sorglig/lycklig film gav mig tårar på kinderna och tankarna drevs vidare. Skrev ett sms till min bror förut om att jag inte vågar släppa in rädslan och det har varit så ända sen vi satte igång behandlingen den här gången. Ett misslyckande fanns inte – finns inte. Jag har inte tillåtit mig att ärligt fundera på vad som händer om det nu inte blir ett friskt barn nästa höst.

När jag andas in känner jag hopp och när jag andas ut otrolig sorg. Varje andetag påminner mig om mitt öde. Hur ska jag klara det här? Hur ska jag klara att eventuellt berätta för min man att jag aldrig kommer att kunna skänka honom ett biologiskt barn?

Men jag tänker fokusera på att andas in framöver. Jag hoppas det går bra. Om inte annat lär jag ju sväva iväg som en ballong.

Progesteronet ger verkligen (åtminstone) en skum bieffekt. Ända sen torsdags/fredags har jag vart så sugen på mat. Konstant. Igår kväll åt vi vid halv sju och vid halv åtta kom matsuget tillbaka. Kl 23.10 gav jag upp och gick och lagade mat. Idag käkade vi för en timme sen och nu drar suget igång igen. Godis eller annat vill jag inte ha – bara mat.

Antingen är det progesteronet eller så är det magkatarr.

Alla läkare verkar ha lite olika metoder när de för in embryot.
Läkaren i Falun stoppade in katetern och förde in embryot och kollade sen med vaginalt ul för att se så att embryot hade hamnat rätt.
Dr J stoppade in katetern och förde in embryot och skickade sen iväg mig. (Gillade inte det).
Dr S kollade med ultraljud hela tiden så att han såg var kateterna hamnade och vi fick se när vår lilla luftbubbla hamnade i min livmoder. Jättecoolt. Jag fick hålla i ultraljudet själv (det var alltså ett på magen) och det var lite häftigt – jag kunde röra lite på det och kolla tarmarna, urinblåsan (som var stooor) och en massa annat oidentifierbart.

Alla har givetvis kollat så att katetern var tom innan jag fick gå.

Jag gillade Dr S metod bäst.