You are currently browsing the monthly archive for september 2011.

Idag gick det för långt. Idag fick jag nog. Idag fick jag nog av mannen på jobbet som bestämt sig för att svartmåla mig inför hela organisationen. Mannen som ljuger och hittar på och tillåts ljuga och hitta på. Idag mailade jag två väldigt arga och framförallt ledsna mail till folk i hans närhet som tillåter honom att fortsätta. Folk som har svart på vitt att han ljuger men inte orkar säga ifrån. Nån får Fan i mig börja stå upp för mig eller iaf säga att ‘då ringer vi Uniflora för att höra vad hon säger’ i de lägen karln drar igång.

Tack och lov att jag själv vet att det inte stämmer det han säger. Att jag KAN visa svart på vitt att han ljuger. Då behöver jag iaf inte tvivla på mig själv.

Jag gick hem efter de mailen. Ville inte prata med nån. Hann dock inte undan en av kollegorna som ringde. ‘Jag gillar inte konflikter’ sa han. Men grattis till dig sa jag. Du står mitt i en uppenbarligen. Jag ber dig inte byta sida, jag ber dig bara säga ifrån när han börjar med sina lögner och ringa mig så jag kan få möjlighet att försvara mig.

Gick hem efter två timmars gråt på jobbet. Gick hem med ont i magen, inte första gången. Grät mer, inte heller det första gången. Mina bra-kollegor sa ordet mobbing.. vet inte om det är det, men jävligt ont gör det.

Varför är folk så fega? Om de hör en lögn, varför säger de då inte ifrån? Jag vill inte behöva grina mer på jobbet nu. Tack och lov jag ska sluta. Hade jag inte redan sagt upp mig så hade jag gjort det idag.

Annonser

Även om jag mår väldigt bra tack vare att jag nu fått nytt jobb och ska sluta på min befintliga arbetsplats så är det nåt som värker i mig. Eller om det ”bara” är nuvarande jobbet.. vet inte. Har inte lyckats definiera det helt själv. Känner mig låg och liksom omotiverad. Har känt mig sån här länge nu inser jag. Förstår inte varför det är så himla svårt att inse. Plötsligt kommer jag på mig själv med att vilja gråta jämt. Eller sjunka ner i en pöl på marken och inte kliva upp igen på länge länge.

Jag har dolt det väl för mig själv, vänner och familj, och det beror nog på att jag inte vart helt medveten om det. Men senaste veckan har det inte gått. Och visst hade det kunnat vara en ny känsla, men jag känner igen den för väl i kroppen. Jag hoppas det bara är jobbet för jag trivs bra hemma just nu. Det är hem jag längtar om dagarna.

Att jag mår så här gör att jag är tillbaka i tröstätning och icke-träning. Det är skit! Jag måste hitta motivationen igen. Att maken är ute och reser massor gör inte hela bättre. Jag kommer inte ut när jag är själv med sonen tyvärr. Istället sitter jag hemma och.. äter.

Men! Nytt jobb innebär förhoppningsvis att orken och lusten kommer tillbaka. Jag hoppas iaf det för jag börjar bli trött på att må så här. Har gjort det mer eller mindre i 1,5 år fram och tillbaka.

 

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Jag skickade ett väldigt öppet mail till min kollega (kunde inte prata personligen med henne för först var hon på tjänsteresa och sen jag.. mail är förstås inte det bästa, men bättre än inget kände jag). Jag ställde in ett möte hon och jag skulle ha den här veckan. Jag skrev att jag inte ställer upp längre. Jag ställer inte upp på att hjälpa henne ställa ännu fler krav på sig själv. Det är inte min uppgift. Eftersom jag i tre år försök på det sättet – att hjälpa och underlätta – men det bara slåtts tillbaka så byter jag nu taktik. Jag säger ifrån och ställer inte upp mer. Hon får klara detta själv.

Fick till svar. Snälla – ge mig en chans så lovar jag att bli bättre. Då var jag grym. Förmodligen uppfattas jag så iaf. Jag sa att nej – jag har gett dig chanser i tre års tid och du har lovat en förändring. Du får inga fler chanser förrän jag märker att du verkligen gör en förändring. En kollega och min make tyckte det lät för hårt, men vet ni? Det skiter jag i. Hon kan ju inte hantera mjukt eftersom hon bara utnyttjar det åt ”fel” håll.

Vad tycker ni? Ska jag ge fler chanser? Det kommer förstås vara svårt att träffa henne på jobbet och jag vet inte hur jag ska uppträda. Tips till förhållningssätt?