You are currently browsing the monthly archive for april 2013.

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Annonser

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Ja, inte hos mig då. Men på vår förskola ska en annan adoptivfamilj börja. De har haft sin dotter i snart ett år. Hon är snart tre år. De hade längtat länge efter henne när hon väl kom.

I veckan fick jag höra, från en annan förskolemamma, att den nya familjen väntar ett syskon. Ett hemmagjort syskon. Den andra förskolemamman strålade. Hon sa de inte, men klyschorna hängde i luften. Kanske helt framkallade av mig själv. Förmodligen.

Men jag tar så illa vid mig.  För jag förväntar mig nu få höra de där klyschorna inom kort av andra, mindre bra, personer i min omgivning som är våra gemensamma bekanta. Att det är så många som blir gravida när de adopterat. Att de nu får ett eget barn.

Och så fort de där orden kommer ur någons mun blir jag så ledsen. För de genomsyrar så mycket fördomar. Fördomar om att biologiska barn är det enda rätta. De enda barn man verkligen kan älska som sitt ”eget”. Att vi misslyckats genom att inte ens bli gravida efter att vi adopterat. Fördomar som gör att jag ibland vacklar. Inte i min övertygelse om att jag älskar min son mer än livet självt, men att det kanske är mindre värt.

När jag hämtar sonen på förskolan var allt frid och fröjd. Vi körde mot affären och 500 meter ifrån började han knorra.

Vi har faktiskt köttbullar hemma! 

Jag förklarade att vi inte har det. Att vi måste handla det och en massa annat. För vi har inte nån mat hemma. Det blev en del knorrande tillbaka men han tystnade. Stannar utanför affären och där vägrar han gå ur bilen. Han sätter armarna i kors. Mungiporna hårt neråt. Blicken under ögonlocken. Försökte prata med honom. Fruktlöst.

Mogen-mamman försvann i ett huj. Omogen-mamman satte sig igen i bilen och halvskrek åt honom.

DÅ BLIR DET INTE NÅN MAT IDAG DÅ!

Omogen-mamman tänkte inte så långt. Körde hem med hög musik på stereon. Skreksjöng så däringa jättefult. Väl hemma lyfte omogen-mamman in sonen i huset och beordrade avklädning medan jag lät hunden kissa på gården. När jag kom in igen storgrät lillkillen. Mogen-mamman kom tillbaka. Vi kramades. Tröstade. Grät. Pratade. Tröstade. Till slut var hulkningarna slut. Tårarna torkade. Men..

Fortfarande ingen mat. Satte mig på golvet och började nästan gråta själv. Sonen i knät igen. Tröstade. Pratade. Kramades.

Mackor med bara smör. Det är också mat. Vatten till. Den planerade kolhydratfattiga maten får vänta till imorn. Just nu väntar jag bara på att sonen ska gå och sova så jag får stoppa i mig nåt riktigt onyttigt.

Det där att sätta sig ovanför omogen-mamman är jag oftast väldigt bra på. Men så kommer de där dagarna då det går åt skogen. Ont i magen. Sörjer att förmågan inte är större. Funderar på hur jag skulle gjort annorlunda. Vill inte muta i ett sånt läge (även om det hade funkat, men då blir nästa handling så jobbig för då skulle han lära sig att man kan få nåt genom att krångla). Han hade just ätit en hel banan så jättehungrig var han inte. Det var trötthet. Hos oss båda. Jag borde förstås ha handlat utan honom, men maken är bortrest. Jobbet vill jag inte ta med mig hem. Så det bästa kanske var att acceptera mackorna redan från start..

Fast lite ost hade ju vart gott.

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll: