You are currently browsing the monthly archive for augusti 2010.

Ibland iaf. Och just nu är ett sånt tillfälle.

Ett tillfälle då en lag ändras på 2,5 minut och utan förvarning implementeras den också. Det innebär ett jäddrans krångel för oss som bor här men som inte är medborgare i landet. Och just vi var tvugna att vara ”första paret ut” att råka ut för lagen också… *mångasvordomar*

Nu får det lov att lösa sig ändå. På nåt sätt. I värsta fall får vi köpa en biljett till närliggande land och komma tillbaka dagen efter. Eller i ännu värstare fall får vi bli fängslade och tjättrade innan vi blir utvisade. Det ger sig helt enkelt. Jag vägrar oroa mig mer ikväll.

Jag är löjligt nöjd med mig själv idag i övrigt. Har sprungit 9,75 km (uppdelat på 8,25 plus 1,5 km med tio minuters uppehåll) och fyllde sen på med benstyrketräning. Så otroligt skönt. Jag klarar knappt att resa mig upp och jag kommer nog behöva ett par vilodagar efter detta, men jag är nöjd. Jag hade lätt klarat en mil – inte under timmen, men än dock. Hade jag vetat att jag var så nära så hade jag nog kunnat fräsa på så jag klarade det under timmen också. Och mestadelen av tiden låg jag på ungefär 75 % av puls. Det gillar jag mest av allt. Detta gör att jag kommer unna mig några nötter ikväll. Macademian! Mmmm.

Annonser

Ja det gick åt h-e rent ut sagt. Men men, det får det göra ibland. Dagen krävde ett sockerintag – ett ganska rejält sådant. Jag hade annars strypt kvinna nummer 1, huggit ner kvinna nummer 2 med en brevöppnarkniv, gett kvinna nummer 3 ett gäng paper cuts och slizat sönder taxichaffisens däck med naglarna.

Men jag är nöjd ändå. Är under mina 1700 när dagen är slut så det får vara bra så.

Sen har jag en nära släkting som tydligen motarbetar mig och skickar lockande godis till mig… I LOVE YOU!!

Har denna vecka bestämt mig för hårdsatsning. Färre kolhydrater, absolut inga godisar, kakor, chips etc. Och så under 1100 kcal per dag. Så blir träningen mer intensiv. Fyra löparpass och två styrka. Det borde ge lite mer resultat för nu har det stått helt still. Eller ja – det har det ju inte. Tydligen har jag tappat 2 kg på två och en halv vecka och det känns inte alls bra. Jag vill inte gå ner i vikt. Jag vill förlora omfång (och gärna få tillbaka de två kilona). Hur gör man det mest effektivt? Jag gissar det är mer styrka som behövs och det är också därför jag lägger till det i min plan.

På söndag åker vi på nästan-tre veckors semester till havet. Ska bli härligt. Ska dock försöka hårt att inte falla ner i svulla-träsket igen – vilket jag gjorde sist jag var där. Nu har jag stenkoll på mina kalorier via kalorier.nu (urkass sida som dock bara ibland funkar – måste nog byta) och det känns bra. Det är helt klart rätt sätt för mig (tack Kapy!).

Men ja – så sitter jag här. Det drar i mig att gå ut och öppna skafferiet. Bara liiite jordnötter, skriker mitt inre. Bara en kaka, kanske en bit choklad… Men banne mig jag ska inte. Det är bara 1,5 timme kvar till middagen. Kött o grönsaker. Det duger! Kokar en kopp te istället (och förbannar mig samtidigt att jag har alla dessa godsaker i skafferiet).

För ett tag sen [läs: ett år sen] stod jag på en impedansvåg. En sån som mäter hur mycket fett och muskler man har i kroppen. Den talar också om hur mycket man väger (förstås) och hur många kalorier man kan intaga utan att gå upp i vikt. Det var en smärre chock för mig när hon sa 1300 kcal om dan utan att lägga på mig. 1300?? Då kan jag ju inte äta nåt!

Nu ignorerade jag det rätt länge som ni märker och det är först nu när jag börjat kika på kaloriintaget själv som jag reflekterar över det. 1300? Men det beloppet måste ju vara beräknat på hur mycket fett/muskler jag har i kroppen och inte alls utifrån att jag har en ”aktiv” vardag?! Så som extra tillägg på det bör jag kunna lägga till för de småpromenader, fotbollsmatcher (med sonen) etc jag har om dagen?!

Igår blev inte så smal som jag tänkt. Skippade iaf alkohol, men unnade oss lite svenskt lösgodis på kvällen. Det var gott och det var okej. Jag gick inte ovanför mitt 1700-kcal-streck som jag numer satt upp åt mig själv som gräns för att inte lägga på mig mer. Det är huvudsaken.

Det är inte varje morgon. Det är inte ens varje vecka. Men idag vaknade jag med en varm känsla i magen. Idag log hela jag när jag såg min man. Idag har vi vår bröllopsdag. Det känns ju som igår vi var där i kyrkan och sa ja till varandra.

Om några timmar ska vi lämna vår chokladtopp till grannarna och äta sen lunch tillsammans. Jag och han. Han och jag. Det ska bli ofantligt skönt att få vara bara vi under ett par timmar. Jag är verkligt rörd av att grannarna ställer upp.

Igår blev en svullodag så idag ska jag försöka vara lite mer återhållsam. Kan bli svårt då jag redan satt i mig en godgod chokladkaka, men jag ska försöka iaf. Imorn är jag tillbaka på banan iaf.

Fyra år räckte för oss. Fyra år av längtan efter den där lilla. H*n vi trodde skulle vara liten, rosa och skrynklig från början, men visade sig vara rätt lång, brun och slät när han väl kom till oss. Vi slängdes in i en värld med en tvååring, uppvuxen på barnhem. Från början gick det jättebra, vi var nog i chock allihop och därmed rätt lugna. När nästan ett halvår har gått är det allt annat än lugnt.

Vår son är en typisk 2,5åring har jag förstått. Massamycket egen vilja. Mångastora ord som bara trillar ur hans mun. Och jag är en typisk 30+ kvinna – lagom stressad, prestationsångest både vad gäller mammaskapet (OCH pappaskapet då mitt kontrollbehov tar över där ibland (usch!)), hemmet och kroppen. Trots mycket ledig tid (från jobbet – ej från sonen) räcker inte min ork. Mitt tålamod tryter. Min självkänsla sjunker. Jag blir arg och frustrerad. Min son blir argare och mer frustrerad.

Min längtansson får inte alls den mamma jag hade tänkt han skulle få. Den stabila, konsekventa, varma, givmilda, bestämda, glada – framförallt glada – mamman. Istället är jag trött, högljudd, panikslagen, pulsgalopperande och arg. Och oavsett vad jag säger åt mig själv så hamnar jag där igen – trots att jag räknar till tio, kniper ihop ögonen och ser min trygga plats, lämnar sonen till sin pappa. Jag är inte den mamma jag vill vara. Absolut inte den mamma jag trodde jag skulle bli.

Jag är inte alltid den mamman, men det är tyvärr den bilden jag har på näthinnan när chokladpojken lagt sig, när jag har min lediga stund. Jag är inte alltid den mamman, men jag är rädd att det är den mamman min son kommer komma ihåg när han blir äldre. Jag vill bli en bättre mamma. Den bästa mamman min son kan få.

Har haft som försvar att det inte är lätt att slängas in i en familj med en färdig tvååring. Men det är nog inte lätt att slängas in i en familj med en nyfödd heller. Jag vet inte vad som är bäst eller värst. Men jag V E T att imorgon ska jag vara den glada mamman. Den lugna, konsekventa mamman som alltid är steget före. Minsann!

Jag inser ju att min första plan med -5 cm på 5 veckor var lätt överoptimistisk (lätt sagt) – särskilt som familjen kom på besök med MASSOR av svenskt godis med sig. Jag lyckades emellertid stå still på den centimeter jag hade när de kom och det är jag nöjd med. Nu har dock jakten satt igång igen och jag har en något lugnare plan för det hela.

Idag när jag mätte mig blev jag väldigt lycklig. Jag är under 100 cm. Jag var 97-98 när jag kom ner hit, var uppe i 103 som mest och nu är jag alltså närmare utgångspunkten än extremvärdet. Wihoo!

Jag joggar som en tok (nja – fyra gånger i veckan) och äter relativt nyttigt. Försöker GI-a mig så gott det går utan att vara extrem. Försöker dock hålla mig på 1000-1100 kcal om dagen. Funkar ganska bra även om det blir bakslag ibland.

Funderar på kommande strategi för att hålla mig kvar på idealvärdet. Hur gör man? Jag vill inte fortsätta räkna kalorier för alltid men ändå ha nån bra enkel mätmetod. Ett par byxor som testas minst en gång per månad och när knappen blir för stram är det dags att tänka lite extra igen? Givetvis ska jag försöka tänka på totala bilden – på att inte börja svulla igen, men i början finns ändå risken för återfall. Hur gör ni?

Har fö en dag för mig själv idag. Jobbar lite, ska sen gå o klippa mig. Framförallt andas jag djupt och tankar energi. Tankar tystnad (går ju sådär eftersom jag är i telefonmöte, men jämfört med konstant rabblande från tvååring så är det väldigt tyst). Tankar tålamod.

Ok. För att få optimal konditionsträning har jag förstått det som att man ska springa tre-fyra dagar i veckan. Ett långsam-långtpass med puls under 70 % av max, typ 8 km. Ett 70-80 pass i jämn takt i typ 5 km och ett intervallpass med puls över 80 (i intervallen iaf) upp till 30 minuter inkl uppvärmning. Stämmer det? Och om man ändå inte känner man utvecklas – vad gör man för fel då?

Men optimerat matintag då? Jag kan inte dra ner på alla kolhydrater. Helt omöjligt – särskilt som jag tränar. Känner jag inte orkar då. Men jag håller de (försöker iaf – vissa dagar är karaktären riktigt dålig) på låg nivå. Men hur mycket av fett, protein, kolhydrater ska/bör man äta?

Och om jag försöker hålla nere på kaloriintaget – kan man då eg optimera sin träning? Eller får man välja det ena eller det andra och bara vara nöjd med att röra sig när maten är mer sparsam?

Hur förbättrar man bäst sitt tålamod? Går det ens att träna upp? Har en väääldigt bra personlig tränare hemma som rätt ofta utmanar mitt tålamod. Och – förstå mig rätt, min PT älskar jag över allt annat – jag behöver mer egentid. Vi är alltsom oftast en väldigt ”lycklig” familj med mamma, pappa och barn alltid tillsammans. Det gör dock att mamma inte blir så lycklig. Vi har sagt vi ska vara bättre på att ge varandra egentid men så händer nåt och så gör planerna i stöpet och prioriteras inte igen förrän om en vecka. Ingens fel – bådas fel.

Jag har dock ett problem. Det är min rättviseaspekt. Jag vill om maken får två timmar själv också få två timmar själv, eller ännu värre – om jag får två timmar själv så vill jag kunna erbjuda det till maken också. Även om jag vet, och maken själv säger, att han inte har samma behov av det som jag. Men det gör ändå att jag kanske stannar hemma när jag hellre vill dra en stund. Dumt! Mycket dumt! Jag måste släppa denna känsla av att jag måste vara jämställd, visa mig stark etc. Jag är stark, men jag behöver vara lite mer ifred för att kunna visa det.

Nu ska jag snart springa iväg och just springa för att sen också träna ett aerobicspass. Ska bli skönt! Framförallt för att jag får vara själv en stund.

Just idag känns allt bra. Både i mitt förhållande och centimetertjakten (nystart idag). Det är tufft att bo utomlands utan nära och kära i närheten. Särskilt som nyblivna föräldrar och utan nåt vettigt att göra på dagarna (jobbmässigt avser jag då). Det gör oss – mig och maken – apatiska. Vårt förhållande blir apatiskt. Men så när man äntligen vågar ta upp det som samtalsämne utan att döma i det man säger. Utan att tolka det negativt utan som konstruktivt så växer förhållandet igen. Det gjorde vi igår.

Pratade ut. Grät tillsammans. Vågade berätta om vår längtan både efter Sverige och efter varandra. Det var bra. Det var skönt. Plötsligt var den där underbara magkänslan tillbaka. Känslan om att det ÄR jag och han.

Alltid!