You are currently browsing the monthly archive for oktober 2011.

När jag blir låg berättar jag det hemma. Jag gråter, surar och går in i en bubbla. Men jag ser till att maken vet att jag mår dåligt och det inte beror på honom.

När min make blir låg blir han bara låg. Han ser ledsen ut. Han ser trött ut. Han säger ”jag mår bra, jag är bara lite trött” när jag frågar.

Det gör mig orolig. Och samtidigt vet jag ju att han inte är den som flyr konflikter. Om han vore arg på mig för nåt så skulle han säga det. Han är förmodligen bara lite höst-låg. Men jag blir ändå orolig. Borde nog mest låta han vara va?! Visst är det så många män fungerar? Att de tenderar att berätta mer om man bara väntar ut det? Eller så går det över utan prat?!

Annonser

Jag var rädd att jag skulle ångra mitt beslut att byta jobb. Rädd att det i sista sekund skulle kännas felfelfel. Jag har iofs tre veckor kvar, men det känns fortfarande så ofantligt bra. Jag vill byta nu. Och hade jag inte sagt upp mig när jag gjorde det i september så hade jag gjort det förra veckan, eller veckan innan det. Det är verkligen en sjuk organisation jag för nuvarande jobbar i.

Så jag längtar och avslutar. Av de tre veckorna jag har kvar ska jag vara ledig sju dagar. Tre dagar kommer jag vara i Storstan och träffa fin-kollegorna i den här rollen. Dessutom ska jag få löneförhandla trots att jag sagt upp mig och kommer få betalt retroaktivt. Helt suveränt!

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

När sorgen kommer så kommer den helt oväntat nu för tiden. För ett par-tre år sen var det liksom normaltillståndet att ha ledsenheten nära till hands. Nu är det väldigt sällan och skönt är det, men desto värre när det då kommer.

Idag var det en av slutscenerna i tv-serien Lykke som gjorde det. Av ett litet antal knull hade de blitt gravida. Den blivande mamman kunde överraska den blivande pappan, som var helt oanandes.

Och så kommer tårarna. Ledsenheten. Över att inte ha fått just den där lyckan. Oväntad, överraskad, lycklig lycka. Jag har fått en helt annan lycka, på annat sätt och jag vill inte för en sekund byta, men det kan ändå skära i mig. För att kampen var tvungen att vara så nedrig. Kort i jämförelse med de flesta ofrivilligt barnlösas, men ändå alldeles för lång.

Behöver jag lägga till att jag just nu har mens?

När kommer sorgen över er? Gör den det alls?

Och tack för era inlägg om syskon. Jag vet att ni har rätt. Ska bara förlika mig med det.

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Det är en skam att inte vilja ha barn nr två.

Jag vill inte.

Ställde in tiden för syskonutrerning med kommunen. De dödade den lilla gnistan jag hade. Jag vill inte mer.

Men det är jobbigt för ”det finaste man kan ge sitt barn är ett syskon”. För mig, i dagsläget, vore det det värsta jag skulle kunna ge mitt barn. Jag orkar knappt med honom. Den finaste av fina. Jag kan inte skaffa ett till. Det skulle äta upp mig just nu.

Men det är en skam. Man ska vilja ha minst två. Gärna tre nu för tiden. Sa jag tänker på alla semestrar där vår son kommer få vara själv med oss. Alla gånger ett syskon skulle ge trygghet, en trygghet jag själv fått av min bror under alla år. Ja, många bråk, men obegränsad kärlek och tveklöst stöd genom livet. Ska jag tvinga mitt barn stå ensam? Hur elakt är det?

Jag mår dåligt av det. Av att missunna min son ett syskon. Hur Fan kommer jag över det? Hur ska jag förlåta mig själv för det?

Vi är inte ointresserade. Vi är inte less på varandra. Vi är inte inte attraherade av varandra. Vi bara prioriterar det väldigt sällan.

Sex.

Så nu har vi gjort det där som så många rekommenderar men som känns så fel. Vi har bokat in dem. Liggen. Sexet.

Det känns absurt, men det kändes bra. : ) En ny tid är inbokad.