You are currently browsing the monthly archive for oktober 2013.

Fjärde natten på rad som sonen vaknar med hosta nu. Vi är extremt bortskämda föräldrar och har inte brukat behöva ta nattpass. Så jag vet det är bortskämt gnäll men jag vill bara skrika rakt ut. Men det gör jag förstås inte. Tröstar och matar med honungsvatten gör jag. Maken tog ner honom nu och satte sig i soffa n en stund. Nåt annat att göra? Hostmedicin verkar ju vara djävulen själv så vi undviker den även om kylskåpet är fullt sen tidigare hostomgångar.

Är inte det konstigt? En enkel googling och man får upp just det. Att hostmediciner suger. Varför skriver då läkare ut det?

Annonser

Mycket på jobbet. Mycket!
Flytt privat.
Tyst väntan. Olidlig.
Lämna bort älskade hunden.

Det är lite för mycket nu. Så där tryck-över-bröstet-mycket. Vet det inte är bra men jag vet också att när helgen är över är det bara två saker kvar på listan och det kan jag nog hantera. Till dess ytliga andetag.

Åt igår vad som måste ha varit den godaste choklad någonsin. 25 gram rent änglastoft. Den översta här: http://www.zotterchocolate.co.uk/Mitzi-Blue(1899278).html

Idag rent djävla helvete i magen. Har inte kunnat stå rak. Uppblåst och smärtor.

Hur kan nåt så underbart vara så elakt? Har ju tidigare fått ont men då när jag ätit större mängder. Och aldrig så här illa. Men det vete fåglarna om det inte var värt det…

Det visade sig att sonens ledsenhet efter dagis beror på att gruppen är så stökig. Det är 150 % hela dagarna och han blir helt utmattad av det.

Vi har ett litet dagis, de är 12 i barngruppen och tidigare har det gått bra men nu är det tungt. En unge är en liten djävul. Elak hela tiden, skriker, bråkar, ljuger och är tokspeedad. Inser det är synd om honom förstås men samtidigt har jag väldigt svårt att förhålla mig till det när han är en stor del av anledningen till att gruppen inte mår bra. Att sonen inte mår bra. För sonen han är motsatsen. För snäll. För påverkbar. Han följer den andre killen ock gör då saker han inte vill. Det har både han och pedagogerna vittnat om.

En tung sits och enda lösningen som vi ser det är att gå ner i tid och ta hem han tidigare. En åtgärd vi egentligen inte har råd med just nu men måste prioritera. Så efter lovet blir det lugnare. För honom iaf. Det är huvudsaken.

Barnen har lagt alla dockor i ett ”fängelse” (aka två innebandymål ihopsatta). ”Ledarungen” säger :

Vi ska skjuta eld på barnen [dockorna alltså] och strypa dem, men de har en potta om de behöver kissa.

Vet inte riktigt vad jag ska reagera på först…

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Senaste veckan har sonen varit jätteledsen när vi hämtat honom på dagis. Storgråt när vi går till bilen och hela vägen hem. Idag var jag ju tvungen att ta reda på vad som var/är fel så vi pratade länge när vi kom hem.

Sonen berättade att han och en annan dagiskompis varit elaka mot bästa vännen i förrgår och inte låtit honom vara med och leka. Sonen bara grät när han berättade.

Nu har ju ledsenheten varit längre än den i förrgår men jag gissar den förstående resan är anledningen egentligen. Men det är svårt för honom att förstå och analysera det. Så ja, vi nöjda oss med denna förklaringen nu. Så får vi hantera det andra allt eftersom.

Så vad gör man som förälder? Jag kan jag ju inte vara den som säger att det är bra nu. Det kan ju bara bästa kompisen säga så jag pratade med sonen om att vi måste ringa honom och söka förlåt. Så det gjorde vi. Jag pratade först med pappan och sen fick sonen prata med kompisen :

Sonen: Hej, det är jag.
Kompisen: Hej.
Sonen: Förlåt.
Kompisen: Okej…
Sonen: Förlåt för att du inte fick vara med och leka.
Kompisen: Okej… Hej då.
Sonen: Okej, vi ses imorgon, då kan vi leka någonting annat. Hej då.
Kompisen: Hej då.

(Kompisens pappa sa att det var helt oförstående blick från kompisen så det var nog inte så allvarligt för honom.)

Jag är så stolt över honom. Han börjar bli stor. Och samtidigt… Är det så här man ska göra? När ska man låta det gå förbi och när inte? Sonen ville verkligen ringa själv denna gång så då var det ju bra, men tänk om han inte velat. Ska man tvinga?

Verkar som att vi kommer få vänta ett tag till. En annan familj som haft sina papper i landet 1,5 månad länge än oss har inte hört nåt än. Det är ju inte säkert alla ansökningar tas i den ordning de kom in men ändå. Vi får väl vänta till efter jul antar jag. Känns skit.

Igår blev jag verkligt irriterad över nyhetsrapporteringen kring misshandel av män och sen också om deprimerade pappor.

Flera nyhetsjättar (bland annat Sveriges radio och SvD) slog på stort att det var så mycket värre situation för män. Fler män råkar ut för misshandel i sina förhållanden än kvinnor. Jag menar inte att förminska det faktum att män också blir slagna. Det är för jävligt och ingen borde stanna i ett förhållande där nån slår en. Punkt liksom.

MEN.

När det kommer till vilket kön det är som får de grövsta skadorna. Vilket kön det är som dör, som mördas, av misshandeln. Det är så fan inte männen. Och så blir jag arg över att nyheterna blir så ytliga. Det är enligt mig dålig journalistik.

Sen kom rapporten om deprimerade pappor. Var det rapport som hade ett särskilt inslag om detta? Pappor är i större mån än innan deprimerade i/av sin papparoll. Även här vill jag säga att det är inte alls bra förstås. Depressioner är inte att leka!

MEN.

Analysen på nyheterna blev så himla ”buhu vad synd det är om de stackars papporna” då anledningen till att det var så här troddes vara att papporna fick ge upp sin egentid och kände sig utanför (detta var de två saker jag tyckte återkom). Några pappor vittnade om detta. Igen – depressioner suger. Problemet måste hanteras på nåt bra sätt. Men det som provocerar mig är att det dras upp till en stor grej att papporna nu inte mår bra när de i själva verket faktiskt ”bara” nåt upp till mammornas nivå av depression. Papporna läggs i fokus istället för problemet med att föräldrar i stor mån inte mår bra. Både mammor och pappor.

Och jag vill lite säga grattis till de pappor som faktiskt börjar inse vad föräldraskapet innebär. Det är ingen dans på röda rosor. Man kan inte hänga med polarna lika mycket längre. Men det bästa är ju att man har ett barn att hänga med istället. Men ja…

Man kanske som pappa måste kräva att få ta lite större plats hemma för att inte känna sig utanför. Jag vet att det är en provocerande tanke att be mamman pumpa mjölk för att ge pappan större möjlighet till delaktighet och det är enkelt för mig att säga som aldrig behövt amma, men är det verkligen en så hemsk tanke? Men är det förresten bara vid matningen som man kan anknyta till sitt barn? Kan inte pappan byta fler blöjor (jag fattar det inte känns lika skoj) eller söva barnet mer? Ja jag kan ju inte den där delen så jag slutar denna linnen där.

Helt enkelt så blev det en sån där rapportering som liksom gjorde män till hjältar på nåt vis i sitt föräldraskap. Hjältar som tyvärr inte alltid mår så bra. Men gud så bra de är.

Det provocerar mig.