You are currently browsing the monthly archive for februari 2012.

Jag kan väldigt lite om frågan, men när jag läser om folk som är iväg och missionerar så blir jag arg. Ofta har de ett jättebra projekt de arbetar med. Typ borra brunnar eller minska könsstympning. Men sen lägger de till att de också ska”sprida den kristna tron”. VARFÖR ska man tvinga på ett annat folk, som har en egen tro, en ny tro som är dem helt främmande? Förklara gärna för mig så att jag förstår. Varför kan man inte acceptera andras livsstil och ändå hjälpa dem så att sjukdomar och olyckor minskar? Kan inte (exempelvis) en afrikansk stam fortsätta fungera, trots förbättrad standard, på sitt eget vis?

Jag köper att dessa afrikanska stammar förändras i och med att folket flyttar till städer för att få bättre jobb och tjäna pengar, men som sagt – kan de inte få ha kvar sin egen tro?

Annonser

Uppenbarligen.

Det kan förstås ha varit mitt eget fel att jag inte kände allt det där som jag trodde man skulle känna som förälder. Den himlastormande kärleken, saknaden när man inte hade barnet hos sig och allt annat som hör till kärleken till sitt barn. Men jag trodde faktiskt att svaret på att min avsaknad av ovanstående var att jag helt enkelt inte var sådan som förälder. Att jag helt enkelt inte skulle få de djupare känslorna. Och förstå mig rätt. Jag älskade min son mer eller mindre från första stund. Beskyddarinstinkterna fanns definitivt där tidigt. Det var bara omfånget på kärleken som var mindre än jag trott. Jag läste andras bloggar och uttalanden på FB och reflekterade över att jag var annorlunda än de flesta mammor. Inte helt ensam om den här lilla distanseringen, men helt klart i minoritet. Minoritet att inte vara helt bekväm och trygg i mammarollen. Men det var skamligt att erkänna det. I allt jag visat offentligt utåt har jag framställt det som att allt det vackra funnits där hela tiden. Det har inte funnits mod i mig att säga nåt annat mer än i mycket begränsad omfattning, inte ens här i bloggen. Och allt har förstås inte varit lögn, jag har känt massor, men det har inte varit konstant där.

Men så de senaste månaderna så har den kommit. Vuxit sig så ofantligt stor. Så konstant. Så där att jag helst inte vill vara ifrån honom mer än några timmar. Jo – jag behöver fortfarande min egentid och tar mig den, men saknaden då är stor. Jag vill tillbaka på ett helt annat sätt än tidigare. Och jag är mycket mer bekväm med min mammaroll nu än för bara ett halvår sedan.

Och ja – kanske beror det på att jag reste så mycket förut som gjorde att anknytningen gick långsamt eller så är det sant som de säger – att anknytningen tar ungefär lika lång tid som barnet varit utan oss. Dvs i vårt fall 22 månader. Vi har nu haft den vackra lille i 23 månader. Förmodligen en kombination av de båda. Men jag bannar mig för att jag reste så mycket förut. Jag önskar jag bytt jobb tidigare. Så jag fått ännu mer med min skatt. Jag får ta igen det nu istället.