You are currently browsing the monthly archive for november 2013.

Istället för att bryta ihop städade jag köket. Iaf de delar vi behöver. Det hjälpte dock inte. Fortfarande överdrivet ledsen och slut.

Det är ensamt.

Annonser

En ”vän” på fb la just upp denna länken http://nyheter24.se/noje/kronika/757377-vi-behover-riktiga-karlar-och-man-inga-javla-hen.

Och det var länge sen jag blev så arg. Att decimera feminism till att handla om att män tittar för länge på en kvinnas bröst eller vem som ska betala en nota gör mig så uppretad att jag nästan spricker. Och att säga att det är dags för kvinnor att ”ta ett steg tillbaka”… Aaaaaargghhhhh!

Och att ondgöra sig över ordet hen… Människan fattar tydligen inte nåt och vill inte ens försöka sätta sig in i andra människors känslor. Vad är det med detta ord som gör folk så arga?

Skrev en kort, arg kommentar som nog inte var särskilt välformulerad men nåt var jag tvungen att säga iaf. Har gärna skrikit år han.

(Samma karl la upp en idiotisk artikel som var rasistisk för ett tag sen (och tog den bort dem efter bla mina kommentarer) och nu är frågan om han ska bort som vän.. Hur gör ni? Jag tror eg bara han är dum och okunnig och inte illvilliga.)

Uppdatering: han tog bort den och bad om ursäkt. Sa att han inte läst den innan han delade den. Idiot!

Var med sonen på galej idag. Han tjoade runt med massa energi som vanligt. På galejen fanns bland annat två damer som är 80+. Sonen pratade med dem och skrattade som en tok åt sina egna skämt och de skrattade med honom.

När vi gått och satt oss en bit bort för att fika pratade damerna om min son. Positivt menat men dåligt uttryckt. 

De är så fina de där. Jag har jobbat med sånadär och de har ju fyra fem barn jämt. Och de är så fina. Som små dockor.

Sen pratade sonen lite mer med dem och körde sitt hittepå-rejs för dem. Han älskar att hitta på egna ord så han gick all-in eftersom de var så glada och uppmärksamma. Som replik fick han höra:

Du som kan så bra svenska kan väl prata svenska med oss så att vi förstår.

Det gjorde så ont i mig. Sonen fattade inte hur nedlåtande hela grejen var. Och det gjorde inte damerna heller (de hade aldrig sagt nåt liknande till ett vitt barn vill jag hävda). Och jag satt tyst. Jag borde ha sagt ifrån på ett vänligt sätt att man kallar inte människor sånadär och de där. Och de har träffat sonen sen vi fick han för 3,5 år sen så det är väl klart han kan svenska. Det borde de fatta. Och jag tog inte konflikten. Inte ens när det inte var en konflikt. Det behövde inte bli mer än en kort kommentar om att det inte är ok. Hur kunde jag ducka det?

En anledning är att jag inte ville att sonen skulle höra det. Men varför inte? Aaaahhh! Usel tigermamma. Usel!

Tog mig i kragen och gick hem från jobbet. Nu ska hostan bort. Två veckor är redan för mycket så idag och imorgon (minst) stannar jag hemma och kurerar mig.

Och så blir det så där när jag kommer hem att jag vill göra allt. Städa, kolla film, sova, bara vara, läsa… Allt för att riktigt hinna njuta av att vara hemma själv. Och sover jag så njuter jag ju inte helt medvetet… Jag gör mig själv stressad för att jag har ”för lite tid” själv och blir då istället sittande och kollar fb, twitter och annat pickpack.

Men nu bäddar jag ner mig. Sömn 1.0 väntar. Det kan, om jag har tur, glad med sömn 2.0 också. Och om inte annat så gör jag det imorgon.

En månad av flyttågren, tokstress på jobb och allmän olycka över adoptionsstoppet har gått. Månaden har fyllts med onyttigheter och jag har nog lagt på mig ett par kilon runt mage, rumpa och lår. Byxorna kärvar. Måste bli förändring.

Och hur många gånger har jag inte skrivit det? Förändring i beteendet kräver förändring i måendet och situation i övrigt. Kan jag klara det nu? Vet inte. Situationen är rätt fast med ömsom hanka-mig-fram-och-gilla-läget ömsom bryta-ihop-totalt. Jag gissar så kommer vara läget fram tills att vi får BB. Det riskerar bli framåt mars som det ser ut nu. Fyra månader kan jag inte sitta hemma på mitt arsel och svulla. Jag måste skärpa mig.

Bra mat med mindre kött (av etiska och miljömedvetna skäl) och träning minst fyra gånger i veckan. Träningen får komma igång när min hosta är över och med tanke på att den pågår i två veckor nu så borde det vara över snart!

Några tips på hur jag kan förändra nåt så att jag faktiskt håller mitt eget löfte?

Det börjar ljusna. Inte i Landet, det verkar vara tvärtom med helt nedstängd kommitté, men i mig. Jag är ledsen och besviken men kan ju inte låta det ta över. Jag måste ju helt enkelt gilla läget.

Så det gör jag. Det inkluderar bland annat att lyfta ner spegeltavlor från väggarna, att ta bort tygrosor i höga vaser från bänkar och minska antalet ljuslyktor till en per kvadratmeter i lgh. Killen har hemsk smak.

Just nu är allt svart. Eller nej, inte allt. Men det känns så.

Igår fick vi veta att processen är igång igen i Landet efter tre månaders tystnad. Så skönt. Djupa andetag kunde dras för första gången på länge. Men så kom beskedet att så nog inte är fallet ändå. Det verkar ha varit lite liv slutet av september och besked om det kom igår men sen kom också beskedet att återuppståndelsen var kortvarig och att oktober var en ”död” månad. Om så är fallet så är risken väldigt stor att vi inte kommer iväg förrän framåt mars.

Med den vetskapen känns det svart. Och jag vet det är ett lyxproblem. Vi får ett barn i slutändan, vi kommer få flytta hem igen till slut och då vidare och så vidare. Men just nu har vi en kall hand över livet. Vi kan inte boka nåt för jul för kanske kanske ska vi åka.Vi kan egentligen inte planera nåt länge än tre veckor i förväg för vi kan ju få besked… Och visst, givetvis kan saker avbokas men det är inte lätt att ta beslut om julresa när man vet att den kanske inte blir av och framförallt för att vi egentligen inte har pengar för den för resan. Allt behöver in i den stora adoptionsspargrisen. Sen blir vi inte hemma hos oss själva vilket gör att det där pysslande som vi annars kan företa oss går inte (vi bor här på nåder men mer om det en annan gång) och hunden är bortlämnad vilket gör att hon kommer vara ifrån oss jätteläääänge. 

Allt ger mig hjärtklappning. Har ett tryck över bröstet som inte är bekvämt. Jag sover dåligt och äter ännu sämre.

Jag vet. Idag är allt svart. Och jag kan inte ens förklara det så att jag själv förstår och blir övertygad. Det bara suger nu helt enkelt. Det suger.

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll: