You are currently browsing the monthly archive for augusti 2011.

Just nu har jag och maken det jättebra. Men ändå blir jag ytterst provocerad av att mamma eller pappa, med regelbundenhet, säger:

Han är väldigt bra. Du ska vara rädd om honom.

Skulle helt enkelt vilja höra dem säga Hoppas han är rädd om dig ibland också.

Annonser

Hon är fantastiskt omtänksam. Hon är otroligt ambitiös. Hon är rolig. Hon är en av mina närmsta vänner. Hon är min kollega. Hon är en av mina närmsta grannar. Hon lider av ”duktig-flicka-syndromet”. Hon ser inte sitt eget beteende. Hennes självbild är noll. Hon tar inte ansvar. Hon kan nog inte i dagsläget ta ansvar.

Hon är en kollega som de senaste tre(!) åren balanserat på gränsen till utbrändhet. Har blivit sjukskriven i omgångar för att sen komma tillbaka och köra på i samma eller hårdare tempo. Som kollegor har vi stått bredvid och försökt hjälpa. Tagit arbetsuppgifter och böjt oss bakåt för att underlätta för hennes situation. Vilket hon utnyttjat för att kunna arbeta ännu mer med andra saker istället. Hon har fått hjälp från chefer, företagshälsa, sjukvården. Hon har gått kurser. Före sommaren satte vi oss ner. Jag sa ifrån (igen). Den här gången var sista gången jag erbjuder min hjälp för jag orkar inte se detta mer. Jag kan inte – orkar inte – se hennes stressade person. Jag orkar inte höra hennes undanflykter om att det blir bättre sen (efter sommaren, efter helgen, efter det och det mötet, efter den och den grejen). Vi gick igenom vad hon behövde göra för att hon skulle må bättre. Hon var tacksam. Hon var ärlig. Vi satte ner ett antal punkter som var tvunget att uppfyllas för att hon ska få möjlighet till att må bättre. Till att komma tillbaka till den person hon verkligen är. Hon skulle börja direkt med dem. Nästa vecka sa hon då. Sen sa hon före midsommar. Sen blev det efter semestern. Väl tillbaka efter åtta veckors semester visar det sig att hon är minst lika stressad efter den. Hon går rakt in i samma beteende som före sommaren. Hon går helt emot det hon själv punktade upp före sommaren. Förra veckan sa hon att hon iaf inte ska resa lika mycket utanför arbetstid. DET kan hon ju styra eftersom hon har barnen på dagis och måste lämna och hämta. Men – de dagar hennes make lämnar och hämtar åker hon jättetidigt ändå. Kommer hem jättesent och väl hemma går hon bara och lägger sig. Hon orkar inte ha ett privatliv på vardagarna.

Och ja – hon har ett liknande beteende hemma. Det mesta ska vara perfekt. Hon ska vara den bästa mamman. Hon låter barnen röja runt i huset och göra mer eller mindre vad de vill med vad de vill och sen står hon där med städningen. De är inte så bra på att städa. De har dock aldrig ens blivit tillsagda. Men tänk er – två föräldrar lägger minst en timme på städning av barnens leksaker v a r j e kväll. Och så matlagningen till det. Hunden. Djuren. Städning i övrigt. Tvätt. Hennes make står ut och gör massor. Tror inte han ställer några krav på nedvarvning. Prioritering. Det finns nog ingen mottagare för sådana önskemål. Behöver jag säga att hon dessutom är den enda som betyder något för barnen då hon är hemma? Då spelar ju pappa ingen roll alls. Hon bestämmer ju allt i vilket fall. Hon går ju med på allt – sånt som pappa kanske stoppat annars. Barnen blir världens mest stissiga då hon är med. De ska sitta helst på henne hela tiden. Beter de sig illa där blir straffet att gå till pappa. Hon uttalar det verkligen så. Sluta göra så annars får du gå till pappa. Pappa blir straffet. När bara pappa är med är barnen lugna och fina. Men de vaktar på mamma. De ser ju att hon mår kasst så beteendet blir bara värre och värre.

Igår var det fest. När hon är stressad och går på fest kan två saker hända. Antingen inser hon att hon ska ta det lugnt och kör därför bil. Hon är dock en sån person som funkar hur bra som helst nykter på fester. Hon sätter sig i centrum ändå. Hon är fantastisk. Igår svepte hon en vinare på 30 minuter. Sen fortsatte hon med vin, snaps, öl, avec etc under hela kvällen. Och blev odrägligt full (hennes egna ord). Sen kom hon och försvarade sig gång på gång. Bad mig och andra kollegan om ursäkt flera gånger. Hon var stressad. Hon tänkte minsann bli odrägligt full idag. Det har hon rätt till. Jag sa bara att givetvis har hon det. Jag vill dock inte ha ursäkten från henne. Det är hennes liv men jag vill inte vara med henne när hon är sådan. För jag vet hur dåligt hon kommer må imorgon – inte pga bakfylla utan pga ångest. Ännu mer stress. Hon viftade bort det och det har hon absolut all rätt att göra. Men ska hon vara ärlig så ska jag vara ärlig.

Jag drog från festen tidigt. Jag kunde inte stanna. Hela jag uppfylldes av sorg. För jag kände jag förlorade henne där. Jag orkar inte mer. I tre år har jag stått bredvid henne och lyssnat och pratat och försökt hjälpa på alla sätt möjligt, privat och i jobbet. Nu kan jag inte göra det mer. Det tär för mycket på mig. Jag måste sätta stopp. Det gör mig ont på så många olika sätt. Jag känner mig oerhört egoistisk men jag måste få vara det nu. Det är bara hon som kan ändra situationen. Hon har fått alla möjligheter i världen att få hjälp men hon har inte tagit dem. Hon bara fortsätter och fortsätter och fortsätter.

Men att säga till henne nästa gång vi ses att jag inte kan mer – det blir svårt. Och det påverkar så mycket. Inte bara jobbkontakten. Våra barn leker ihop. Vi hjälps åt med diverse göromål hemmavid. Vi har middagar ihop. Det går inte mer.

Jag känner mig verkligen som en hemsk person, men när ska man sätta stopp egentligen? Ska man sätta stopp när det handlar om vännerna? De fina vännerna?

Jag blir faktiskt fysiskt illamående av den här bloggen. Upptäckte den idag. Älskar deras oskyldiga, naiva syn på barnaskapandet och jag hoppas de får behålla den synen. Samtidigt blir jag sjuk över tanken av att de faktiskt kommer att lyckas på studs.

Jag vet jag är missunnsam. Och det gör mig ont. Ska jobba på det. Och förmodligen aldrig mer läsa ovanstående blogg.

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Fantastiskt med så mycket svar på inlägget om egentid. Det känns så skönt att höra att vi inte är ensamna – att jag inte är ensam att känna så.

Vi håller på att leta barnvakt. Jag ska ta upp löpningen igen (den lades ner för en månad sen och jag skyller helt och hållet på alla äckliga flugor som hänger med mig när jag vart ute – UHHH!). Jag ska se till att försöka renodla (typ stänga in mig) egentiden jag får på helgerna då faktiskt min make är alldeles underbar och tar sonen väldigt mycket. Jag ska börja jobba hemifrån lite mer så jag får njuta av hemmet i tysthet.

OCH! Så ska jag njuta av min underbara lille son.

Imorn ska jag träffa min kanske blivande arbetsgivare. Jag har sagt att jag vill gå över. Jag har sagt att jag är redo att förhandla.

Ja, det känns nervöst, men allra mest bara jättejätteroligt! Så håll tummarna för mig. Jag behöver ett tillräckligt bra erbjudande så att jag inte går back på bytet (förstås).

Oooooiiii!!

Jag är så otroligt tacksam över att ha min son.

Mitt hjärta sväller så fort jag hör han prata och exploderar nästan när han skrattar.

Och jag visste vilket otroligt jobb det innebar att få barn innan jag fick barn.

Men (ni anade det skulle komma ett men va?!)..

Jag hade inte insett hur mycket jag skulle sakna min egentid. Mina helger i soffan med en bok. Stunderna vid sybordet. Joggingturer utan att behöva se till att nån annan var hemma.. Ja ni fattar. Jag är väl, eller var väl, trögtänkt, men jag hade inte insett hur mycket jag behövde den här tiden. Nu inser jag det som sagt och jag hinner inte tanka tålamod vilket gör mig till den där mamman jag inte vill vara.

Nej! Nej! NEJ! Gör inte så! Sluta med det där!

Och ja – man måste säga så ändå, men jag hör mig själv säga det för mycket. För ofta. Så blir jag trött. Såå trött på vackraste chokladprinsen. Trötthet som inte beror på honom (jo, indirekt), men som går ut över honom. Orättvisa trötthetssymptom öses över honom.

Hur tankar ni andra energi? Är jag för ego som behöver egentiden?