You are currently browsing the monthly archive for februari 2011.

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Annonser

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Jag är inte särskilt troende (inte alls faktiskt) eller sentimental, men när det kommer till mitt barn så är det annat.

Den 21 januari 2008 fick vi beskedet att vår underbara dotter inte skulle kunna leva utanför mig. Att vi var tvugna att avsluta graviditeten. Två år senare, den 21 januari 2010 fick vi beskedet att vi var godkända som föräldrar i vår sons hemland. Att vi inom kort skulle få ett barnbesked.

Den 5 maj 2008 började jag blöda vid min andra graviditet. Missfallet drog igång med stor kraft den 6e.

Den 4 maj 2008 föds min adoptivson och den 5e överges han av sin mor på sjukhuset.

Här kan jag inte låta bli att tänka att detta ÄR min son. Han var menad för mig från början. Ödet och alla högre krafter måste ha spelat in. Slumpen går inte så här långt. Jag kan inte tro det.

Min son, min underbara chokladpojke, snarkar högt i rummet intill och jag är genomlycklig över att han äntligen är hos oss.

Förra veckan var första gången jag var föräldraledig här hemma i Sverige. Det var underbart. Jag och maken delar veckorna lika (så gott det går) och efter första dagen var jag helt lyrisk. Sen upptäckte jag förstås på jobbet att jag fortfarande har lika mycket jobb som på 100 % trots att jag ska jobba bara 80 (jo givetvis blir det extra svårt att hålla det när jag bara jobbar 2-3 dagar i veckan). Så jag satt på jobbet tolv timmar igår och tio idag. På jobbet har vi en stor konflikt där jag står mitt i och försöker reda upp. Det tar mycket kraft. Samtidigt har jag många roliga projekt igång iom mitt ”nya” jobb och det är otroligt spännande. Så varje dag pendlar jag verkligen mellan hopp och förtvivlan. Mellan inspirationsglädje och ledsentrötthet.

Men vet ni? Jag trivs otroligt bra. Det är suveränt roligt allra mest. Jag gillar att vara mitt i alltsammans. Bara det inte går för långt.

Då blir plötsligt bloggen mycket mer onödig. Konstigt att det är så enkelt att skriva av mig i affekt och vräka ur mig allt som då är fel, men när allt känns braimagen så är det svårare.

Men just nu känns allt braimagen. Jag vill hem på dagarna när jag är på jobbet. Jag vill att maken ska komma hem när han är på jobbet. Jag är glad. Jag orkar mer.