You are currently browsing the monthly archive for september 2008.
Det känns så. Jag har förlorat en dröm och ett hopp – igen. Hur många gånger kan man klara av det? Hur många gånger ska man utsätta sig för risken? Hur många gånger kan man plocka upp sig från golvet och stärka upp sig och våga tro igen? Just nu känns det omöjligt.
Givetvis är logiska hjärnan igång och räknar dagar och försöker lista ut när vi kan ta tillbaka vår eskimå även om jag just nu känslomässigt inte ens kan tänka tanken. Men samtidigt vet jag inte om jag orkar. Folacin-tabletterna hånar mig varje dag och påminner mig om behandlingen. Jag får inte sluta med den eftersom vi då kan få ökad risk av neuralrörsskada vid ev graviditet. Men jag önskar jag kunde. Ta en paus. I 2,5 år har jag tänkt på vad jag äter, dricker under långa perioder för ‘tänk om’. Vi sparar pengar inför 1 kommande ivfer och 2 ev adoption. Allt jag vill göra är att dra. Jag vill ta ledigt ett par månader och resa nånstans men tanken på ‘förseningen’ i barnaskapandet gör mig samtidigt nervös. Jag vill ha barn nu – igår – för 1,5 år sedan. Jag vill inte skjuta på det ännu mer. Livet går inte ihop alls. Hela tiden jämkar jag något. Jag vill inte sörja mer. Jag vill få glädjas.
En tanke som jus nu är stark är minaa vänner. Jag vill inte berätta för dem. Jag orkar inte deras ledsna ögonkast. Jag orkar inte få deras tafatta kommentarer. Jag vill inte ens träffa dem. Jag vill gräva ner mig någonstans. Jag vill flytta. Jag vill börja om på nytt. Jag behöver nåt. Men vad? Inget kommer göra mig tillfreds i vilket fall. Det vore bara en flykt från verkligheten och vad tjänar det till?
Jag hade rätt. Den här gången blir det inget barn. Jag blöder alltså.
Det är tredje gången på raken allt slutar i tårar. Den här gången slapp jag iaf se ett förnedrande plus på stickan. Men det känns tyngre nu än efter missfallet. Jag hade ändå hoppet uppe. Då var jag mitt i sorgen efter vår dotter. Det begravdes på nåt vis i den.
Jag har berättat för maken och han gråter. Jag gråter. Vi är 80 mil från varandra och ses inte igen förrän nästa fredag. Dålig timing. Riktigt dålig. Så nästa steg är att berätta för föräldrarna. Jag måste för jag kan inte kamouflera mig mer nu. Har kämpat sen i förmiddags inför dem för jag ville prata med min älskade först.
Jag ber er att inte skriva att man kan blöda ändå. Att det finns hopp. Det finns inget hopp. Tro mig. Det är slut nu. På måndag blir adoptionsdiskussionen upptagen igen. Just nu vet jag inte hur jag ska klara av ett enda försök till. Det känns för tungt.
Väntan är olidlig. Idag är det två veckor sen äp och dag 26 i menscykeln. De senaste menscyklerna har ju varit 27, 26, 25 dagar så den borde vara på gång i helgen. Om inte progesteronet stoppar den. Om jag inte är gravid. Inga symptom alls de senaste dagarna annat än trötthet.
Nu en helg med mor o far. Det ska bli skönt med ompyssling. Bara inte mensen kommer… Det blir i så fall jobbigt att hantera deras förtäckta sorg också – förutom min egen. Kanske jag inte säger nåt i så fall… Får se. Men mensen ska ju inte komma.
Tack alla för ert stöd. Det betyder så mycket.
På lunch fick jag smått panik. Jag har ju inte beställt nån särskild mat inför den här resan. Det mesta men inte borde äta brukar gå att undvika ändå. Men så lunchen… Kallrökt lax. Med sallad. Mina tankar flög. Förnuftet säger att det inte borde vara nån fara att äta det så här tidigt. Känslan säger annat. Jag ville inte men åt ändå. Lite! Jag vågade inte be om annat. Jag höll på att spy och då gav jag upp. Tog en macka till. Usch! Händer samma sak imorn så säger jag ifrån.
Det låter väl fel att jag oroar mig när jag nyss skrivit att jag inte tror på det hela. Men hoppet finns någotsånär och jag vill inte riskera nåt om jag har fel.
Jag måste skriva det även om det tar emot. Jag tror inte på detta denna gången. Jag hoppas förstås att jag har fel.
Är på tjänsteresa. Har idag pratat med två tjejer som har svårt att få barn. En som gjort ivf och en som funderar. Tänk vad så många går och tänker i ensamhet.
Idag ringde jag till kommunen för ett första samtal. Ville mest fråga och få lite mer fakta om hur vi ska gå tillväga. När jag väl kom fram till en person så tappade jag rösten i tre sekunder och kunde bara kväka. Var jättenervös plötsligt.
Kvinnan hade inte tid utan bad att få ringa upp mig. Imorn? Nej. Torsdag? Nej.. Måndag eftermiddag efter två eller på onsdag har jag tid. Vid dessa tillfällen avskyr jag verkligen alla tjänsteresor.
Igår kom min kollega och gav mig en lyckoamulett. Ett halsband som har några stenar/mineraler som tydligen ska ge lycka. Hon hävdade att den hjälpt henne så nu tyckte hon det var min tur. När man bytte halsbandet (mellan personer eller typ olika perioder i livet) så skulle man lägga halsbandet på en sten i solen för att ”ladda upp” det igen. Jag tar tacksamt emot allt nu.
Har i två dagar nu haft som begynnande mensvärk hela dagarna. Om min konstiga menscykel fortsätter nu så borde mensen komma (om nu inte Travolta har fäst) senast söndag. Jag vill inte!!
Ibland vänder allt så hastigt. Hopp blir förtvivlan. Glädje blir sorg. Och det kommer över mig som om jag blir slagen i huvudet. Till slut kommer en gräns på när barns uppenbarelse övergår från att bara vara glädje. På när sorgen över att inte ha en egen liten gör att alla andras barn bara blir en plåga. Just idag fick jag en överdos av barn. En massa barn på förmiddagen (som alla var alldeles fantastiska) och sen öppnade jag facebook. Denna sida är fruktansvärd när man inte vill se andras barn. Jag borde inte gått in alls, men det kändes så bra innan. Och där fanns två fd klasskamrater som lagt upp bilder på sina nya vackra små. Varför måste folk plåga en med bilder på sina barn tom i presentationsbilden? Jag skulle förmodligen göra detsamma om jag hade ett barn, men nu har jag inte det och det påminns jag om så onödigt hårt.
Fyra veckors semester går mot sitt slut – imorn börjar jag jobba. Det hjälper nog till med humöret. Jag går och velar. Försöker övertyga mig själv om att jag trivs bra på jobbet. Om att den nya chefen nog är jättebra (trots att jag har fått ganska starka indicier om motsatsen). Om att jag kan glömma allt gammalt fackligt groll och börja om. Men jag vet inte om det går. Jag vet inte om jag kan ”bara jobba” och glömma alla ”orättvisor” (= idiotförklarande av anställda). Varför anser inte arbetsgivaren att medarbetarna är en resurs i all verksamhet – omorganisation, utveckling av verksamhet etc. Istället har vi en arbetsgivare som säger en sak (= medarbetarnas åsikter måste få komma fram, medarbetarna är jätteviktiga och behövs i all verksamhet, medarbetarna vet nog ofta bättre än cheferna vad som behövs för att effektivisera) men gör en annan (= ger ”lösningarna” utan att ens fråga medarbetarna och hävdar att det var så bråttom). Så det jag går och velar om är om jag seriöst ska ta itu med att söka nytt jobb. Saken är just att jag verkligen trivs med arbetsuppgifterna. Jag har lämnat allt fackligt bakom mig frågan är bara om jag verkligen kan glömma och låta det vara framöver. Jag menar inte att jag är långsint utan att jag måste ju faktiskt jobba i organisationen och om det fortsätter som förut så kommer jag inte kunna hålla tyst om det fortsätter på samma sätt som innan. Jag trivs bra med att vara anställd på ett såpass ”tryggt” ställe som jag är på nu. Vid ev föräldraledighet så finns inga tveksamheter. Jag kan när som helst ta tjänstledigt. Jag har lång semester. Jag har bra lön. Jaja – imorn börjar mitt nya liv (på mer än ett sätt). Jag ska försöka ta det lite lugnare och fokusera på mina arbetsuppgifter och vara en bra medarbetare.
I övrigt så börjar förhoppningsvis mitt nya liv på mer än ett sätt imorn. Sommaren och semestern har inte direkt varit nyttig. Jag måste börja fundera på vad jag äter (eller vad jag inte borde äta). Jag kan inte fortsätta sätta i mig en massa godis och kakor och nötter och andra onyttigheter. Jag måste lägga upp nåt slags matschema och följa det. Samtidigt kan jag inte börja ”banta” (jag skulle vilja tappa några trivselkilon) nu ifall jag är gravid och det står överallt att man inte ska börja träna under en graviditet (om jag nu är det). Men friska promenader som går snabbare och snabbare kanske jag kan göra iaf. Får hoppas att fogarna håller för det. Tre dagar Stockholm och tre Göteborg och en till i Stockholm hjälper nog dock inte till med nyttigheterena. Tjänsteresor brukar inte vara det bästa ur den aspekten. Men jag ska göra mitt bästa. Saring är ju helt suverän som håller igång nu! Jag är sååå imponerad. Önskar jag kunde följa ditt exempel.
Och apropå bipacksedeln till progesteronet så låter den så här:
Övergående trötthet, svindel, små mellanblödningar, magsmärtor, vätskeansamling i kroppen, spänningar/ömhet i brösten, försvagat libido, huvudvärk, matsmältningsbesvär, svullen mage, tromboemboli samt blödning/irritation från slidan.
Som ni ser så är alla mina symptom relaterbara till progesteronet. Jag hade samma symptom förra året inför ET (då började jag med prog tidigare eftersom det var långtidsodling). Så det betyder ingenting.
Tänker gå och packa ihop mig under täcket och fortsätta gråta några tårar nu. Behöver det. Imorn ska jag vakna som en ny person.
Jag reviderar.. Brösten är inte större. Efter en hel del tittande så inser jag att det är önsketänkande. De ömmar inte heller vilka de gjorde förra årets försök.
Det som dock påverkar mycket nu är tröttheten. Jag är trött jämt. Jag sover gärna två tupplurar per dag. Känner lite molvärk nu och då, men väldigt lite. Jag har också svindel (det är jobbigt att ställa mig upp) och jag är kissnödig mycket och ofta.
Jag vill så gärna och har varit så säker (faktiskt) på att det ska gå den här gången. Men nu börjar dem jobbiga tiden komma. Och det faktum att det kanske inte går tär på mig. Vi har alltid sagt max tre hela ivf-försök (tre sprutperioder med färskförsök samt eventuellt frysåterföringar alltså). Inför det här äggplocket var nog det bland det värsta. Vetskapen att detta är gång nummer två. Om det inte blir ett lyckat försök nu så är försök tre nästan här (särskilt med bara en i frysen). Börjar fundera på att revidera.. Jag borde vänta med det, men tankarna mal i huvudet. När ska man ge upp och vad ska anledningen vara? Vi vet att vi kan bli gravida så bara vi är uthärdiga så får vi nog vårt biologiska barn, men är väntan värt det? Jag ska ringa kommunen och höra om adoption imorn så får vi iaf dra igång den processen lite smått.
Så har givetvis analysen börjat. På det stora hela känner jag mig lugnare än nån annan gång, men det kan ju ha hjälpt att jag varit på semester denna vecka. En alldeles underbar semester för övrigt. Tveksamt om hemma är bäst just nu.
Men ja – analysen säger nada just nu. Jag vill tro att brösten vuxit lite, men nja… maken håller inte med. Så jag väntar några dagar innan jag försöker övertala honom om att de faktiskt gjort det.
Uniflora 