Lugn. Det bottnar i mig. Det är skönt. Lugnet finns där och oavsett andra känslor så verkar det inte försvinna.
Sorg. På onsdag är det ett år sedan vår dotter föddes. Jag ska vara ledig och bara vara för mig själv och förbereda för mitt och makens ”firande” (vet inte vad för ord jag ska välja) på kvällen. Men sorgen är på nåt sätt trygg. Det är stolt och lycklig sorg – inte livsknäckande sorg – den har jag kommit förbi.
Oro. Vad kommer att hända. En stor del av lugnet får jag för mig finns för att vi har våra embryon i frysen. Det är eventuellt ”räddningen” för vår barnlöshet och så länge de inte testas så blir vi inte bio-barnlösa för evigt. Testar vi dem och det inte funkar så är det ju slutet för bio-barntankar. Ett stort orosmoment som mer och mer har tillkommit är hur maken reagerar på det definitiva i situationen om vi blir bio-barnlösa. Hur reagerar han vid ett sista negativt besked när embryona tinats? Kommer han lägga skuld på mig? Kommer hans familj att lägga skuld på mig – den infertila kossan.
Trygg. Barn, adoption, resor, möjlighet till planering av vårt vanliga liv. Oavsett vad framtiden ger oss så kommer det i slutändan att vara bra. Inga bio-barn innebär ändå ett adoptivbarn – om än om lååång tid. Inga bio-barn och inga fler ivf-behandlingar innebär trygghet i att det är vi två för ett tag framöver. Vi kan planera vårt liv som vi vill fram till att vi får barnbesked. Ingen väntan på sprutor och äggplock. Det är en otroligt lugnande tanke.
Förväntan. Jag ser fram emot tiden som kommer. Oavsett vilket av de scenarior som blir så känns det just nu väldigt bra.
Kärlek. Till mannen. Till min familj. Till er mina kära bloggvänner. Ni gör mig varm i hjärtat.
