Trots att det varit underbart att ha gått in på andra året som mamma så har det varit ett utmanande år med en son i trotsålder. Mycket ifrågasättande, skrikande, gråtande och bråkande. Det tog hårt att inse att när jag slutade resa i jobbet så blev också sonen lugnare. Mindre, mycket mindre, bråk.Det har gjort oss alla till mer harmoniska.

Jobbet ja – insåg redan tidigt på året att det var ohållbart att stanna kvar. Fick erbjudande att byta jobb i mars, men tog inte beslutet förrän i augusti. I november började jag nytt jobb där jag nu trivs jättebra.

Började ju året i totalkris med maken. Den höll i sig ett bra tag. Vi har pratat och bråkat åtminstone halva året om hur vi vill ha det. Sommaren och hösten blev bättre. Vi fann varandra igen. Bråkar gör vi ju då och då, men det är inte nån kris bakom.

Vi funderade på syskon, men efter kommun-idioti och många tankar landade vi i att vi nog är en en-barns-familj. Det känns bra även om jag då och då får dåligt samvete över det hela.

Endometriosen blommade upp under våren. Smärtor och blödningar. Medicinering. Inte helt bra. Ny medicinering. Bättre. Men inte bra. Får leva med det och det går nog.

Andra halvåret bestod av svettningar varje natt. Fick svar på massa prover att jag är helt frisk. Finns inte nåt sjukt i mig. Förutom psyket. Förmodligen handlar svettningarna om stress. Slutade för övrigt att svettas inför och under jul, men nu är det tillbaka. Verkar ju stämma med stressteorin. Stressar verkligen inte på nya jobbet (än), men det ligger nog mycket kvar i mig efter ett års plåga på förra jobbet. Så jag avvaktar lite till innan jag tar kontakt med psykolog. Fick beta-blockerare för att låta kroppen gå ner i varv helt även under sömnen. Har inte testat dem än, men får nog göra det inatt.

Men ja – 2011. Det var kriser på många håll. Kriser som jag nu kommit ur. Det känns som att 2012 kommer att bli ett bra år.

Jag mailade min vårdcentral förra veckan och en läkare ringde i torsdags. Hon skickade mig på provtagning (sänka och blodvärden tror jag det var) fredag morgon och så ska jag få en tid nån gång till veckan.

Jag vacklar mellan lättsam det-är-ingen-fara-känsla och ett stick av oro. Men äsch! Ska hänga fast vid det första tills motsatsen bevisats.

Men ja.. har ni några ideer på vad det kan bero på?

Knipkulor beställda. Nu ska här tränas! Värdelöst att pinka ner sig när man hostar. Värdelöst!

Inte nån svår ekvation. Midjemåttet är inte vad jag vill. Tokförkylningen kan jag inte göra så mkt åt, inte heller p-pillren (ska ta en vecka till bara), men tröstätandet däremot. Slut nu!

Dumt bara att lakrits har så bra slemlösande effekt.

Blev avtackad av fina kollegor i veckan. Närmare bestämt fyra gånger. Det är konstigt att det ska dröja en massa år och en uppsägning för att folk ska uttrycka vad de tycker om en. Fast jag gör ju så jag med. Ska dock bli bättre på att berätta för folk till vardags att de gör bra saker.

Några tips på ‘första-dagen-på-nytt-jobb-att-tänka-på’?

Ja.. det var bara det.

Hade iaf bokat tid för att jag svettas så om nätterna. Jag har själv satt det i samband med spiralen, men det verkar inte ha nåt samband enl läkaren. Han tror det är stressrelaterat. Men han sa däremot att mina blödningar verkar onödiga med tanke på att jag inte borde ha några alls nästan. En liten koll visade en liten cysta på vänster äggstock och den orsakar nog lite trubbel. Så jag fick en kur Provera som ska följas av en månad med p-piller. Spiral OCH p-piller.. det ni. Fan vad less jag blir. Men förhoppningsvis blir både blödningar bättre och svettningarna (tack vare jobbyte).

De tog fsh- och ämnesomsättningsprov för säkerhets skull iaf. Kändes onödigt. Tror inte det är nån fara. Men better safe than sorry.

Grejen är att egentligen har jag nog med utmaningar i mitt befintliga. Arbetsuppgifterna är superbra. Jag trivs dessutom rätt bra med resorna och jag har möjlighet att dra ner på dem också i befintligt så den delen är inte heller så viktig. Och jag har aldrig trott på att man ”måste” byta jobb när man vart på sitt befintliga mer än 4-9 år (vissa hävdar ju starkt att man S K A byta jobb var fjärde år). Jag tror på att stanna kvar på ett jobb man trivs med och känner man fortfarande har utmaningar i.

Givetvis spelar de ovanstående faktorerna roll i jobbytet, men de var inte den utlösande faktorn. De var däremot faktorer som gjorde att jag ytterligare insåg att jag kan byta jobb. Att det kan bli bra även på ”den andra sidan”.

Anledningen till att jag byter jobb är att min nuvarande organisation inte fungerar. ALLS! Jag har kollegor som blir utskällda per mail för petitesser. Jag har själv blivit det. Organisationen står stolt i att dela upp verksamheten i olika ben som helst aldrig ska prata med varandra trots att behovet av samverkan är enormt. Folk går omkring och mår dåligt och stämningen i huset är fruktansvärt skrämmande, jag sjunker varje gång jag går på fika och undviker oftast att sätta mig bland andra. Jag avskärmar mig för att jag blir så arg av att höra allas berättelser om hur de behandlas. Jag orkar inte mer för jag drunknar.

Men så sa min chef idag att han förstår att jag ska sluta. För på nya stället blir det ju spännande med nya utmaningar etc. Flera andra chefer har sagt liknande saker. De vill övertyga sig själva om att jag inte slutar av kritik mot dem. Vilket jag ju gör. Men jag håller mig i mångt och mycket diplomatisk och håller med även om jag även stoppar in små uns av kritik mot befintliga organisationen. För jag kan inte låta dem tro helt och fullt att jag går för att jag i första hand vill prova på nåt nytt. Jag vill att de ska förstå att anledningen är att jag inte mår bra i den här organisationen. Men jag gör det väldigt diplomatiskt för vem vet – jag kanske vill komma tillbaka om några år när allt blitt bättre igen – för det tror jag att det kommer att bli.

Jag tycker dock att det är synd att det blitt så här. Men jag längtar efter mitt nya jobb. I can’t wait!

När min make blir låg blir han bara låg. Han ser ledsen ut. Han ser trött ut. Han säger ”jag mår bra, jag är bara lite trött” när jag frågar.

Det gör mig orolig. Och samtidigt vet jag ju att han inte är den som flyr konflikter. Om han vore arg på mig för nåt så skulle han säga det. Han är förmodligen bara lite höst-låg. Men jag blir ändå orolig. Borde nog mest låta han vara va?! Visst är det så många män fungerar? Att de tenderar att berätta mer om man bara väntar ut det? Eller så går det över utan prat?!

Så jag längtar och avslutar. Av de tre veckorna jag har kvar ska jag vara ledig sju dagar. Tre dagar kommer jag vara i Storstan och träffa fin-kollegorna i den här rollen. Dessutom ska jag få löneförhandla trots att jag sagt upp mig och kommer få betalt retroaktivt. Helt suveränt!