I morse slog det mig hårt att jag och maken har förlorat vår bråk-kompetens. De senaste tre åren har vi varit oerhört snälla med varandra. När vi blivit arga har vi sagt förlåt snabbt och har pratat om det. Lagt det bakom oss. Men nu är det som att minsta lilla får oss att explodera – eller iaf pyra. Det började i morse med bråk om mailen. Fantastiskt barnsligt. Jag sa nåt som var menat som en upplysning. Maken tog det som en tillrättavisning och då fortsatte jag tillrättavisa. In i bilen under tystnad. Mot jobbet. På vägen ser vi en skock med kråkor som äter på en katt. Mitt katthjärta brister och säger åt honom att stanna så att vi kan hitta nån som tar hand om lillfinagula. Det är inte vårt ansvar säger han och rushar på med bilen. Jag blir stum. Tårarna väller upp och tystnaden i bilen gick att ta på. Jag vägrar se på honom. Tänker på vår kattskatt som i somras låg själv död och att de som hittade henne inte gick till närmsta hus (=vårt) och sa till. Istället låg hon där flera extra timmar. Sa det till maken och han snäste bara. Vi skildes ovänner. Det har inte hänt ofta. Dagen var sunkig på jobbet och jag kunde inte förstå att min man var så okänslig. Så kall. Det har han aldrig tidigare visat.
Vid elva kom ett mail Förlåt. Han förstod – han önskar att han stannat, men var fortfarande arg från bråk nummer ett. Han ville inte gå mig till mötes oavsett vad. Han skämdes. Jag förlät förstås. Han är världens varmaste som just nu har det tufft i omställningen att acceptera att inte bli biologisk förälder. Han visar det inte och säger det inte, men det är min tolkning. Det är så jag har det och det påverkar mitt humör. Oftast går det jättebra, men inuti finns smärtan kvar.
Eller så var han besatt av djävulen i morse.
Vi bad båda om ursäkt för hela morgonen. Vi pratade om att vi inte bråkar bra längre. Måste lära om. Måste ha tålamod.Måste ha saker att se fram emot som är närmare i tiden än tre-fyra år. Så nu är fem vi-resor det närmsta 1,5 åren inplanerade. Tre blir garanterat av (de minst kostsamma) och de andra två kan få vara drömmar iaf.
För övrigt – två träningspass idag. Ett styrka och ett ”joggpass” i snön. Najs!
Vad du är klok, uniflora. Bråkkompetens- vilket huvudet-på-spiken-uttryck. Tänk att man till och med måste öva upp en sån sak.
Kram
Resa är bra. Det tror jag på. Nya vyer, inspiration när det går trögt i övrigt.
Håller med Paprika. Du är smärtsamt klok! Bråkkompetens – det är det inte många som har. Men du är insiktsfull, ser och reagerar.
Du är BRA.
stor kram.
p.s. när ses vi igen månntro? Jag längtar till det.
Bråkkompetens – vilket bra ord. Och vad fint av mannen att förstå, att be om förlåtelse och vad skönt att ni planerat bra saker. Det behövs. Man måste ha roliga saker inom en snar framtid att se fram emot. Om än det lilla. Gemensamma små mål att dela med varandra.
Sköt om dig!
m.
Jag håller med. Känner igen det där med att ha kort stubin och att man lätt tar saker på fel sätt. Och så eskalerar det snabbt till ett bråk, helt utan egentlig anledning. Sånt sliter oerhört och det är mycket klokt att ”rymma” iväg ett tag, bara ni. Det vet jag.
Ni är kloka. Det är en snårig stig och när man trillar ner i diket är det inte alltid uppenbart vilken tuva man egentligen snubblade på…
Men ni är medvetna och har viljan, det är världens bästa grundplåt!
KRAM!
Skönt att han sträckte ut handen. Bra att ha en plan, en bråkstrategi. Fint att ni har kul saker inplanerade. Tillsammans är ni starka.
Kramar!
Jag tycker det verkar som att ni visst har bråkkompetens. Ni bråkar, ni blir ledsna, ni ber om förlåtelse för det ni sagt och gjort som sårat, ni pratar om varför ni blev arga när ni inte är arga längre, ni blir sams och ni mår bra igen tillsammans. Det om något är bråkkompetens. Inget frysa ut varandra i dagar, inget dra iväg hemifrån, ingen ordlös tystnad som aldrig tar slut, inget låtsas-som-ingenting. Det är nog svårt att låta bli att bråka om små och stora saker när man är mitt i en livskris som ni är, men att klara av att hantera bråken så bra som ni gjorde med detta är det inte alla som gör. Och då fortsätter ju bråken att såra så mycket längre och kan göra så mycket mer permanent skada. Att ni hade det bättre ihop innan denna livskris och därmed bråkade mindre – ja det är klart. Men ni har alla förutsättningar att komma dit igen. På andra sidan krisen. Eftersom ni har bråkkompetens och inte kommer att såra varandra så mycket i krisen att ni förstörs av den. Tror jag i alla fall.