I morse slog det mig hårt att jag och maken har förlorat vår bråk-kompetens. De senaste tre åren har vi varit oerhört snälla med varandra. När vi blivit arga har vi sagt förlåt snabbt och har pratat om det. Lagt det bakom oss. Men nu är det som att minsta lilla får oss att explodera – eller iaf pyra. Det började i morse med bråk om mailen. Fantastiskt barnsligt. Jag sa nåt som var menat som en upplysning. Maken tog det som en tillrättavisning och då fortsatte jag tillrättavisa. In i bilen under tystnad. Mot jobbet. På vägen ser vi en skock med kråkor som äter på en katt. Mitt katthjärta brister och säger åt honom att stanna så att vi kan hitta nån som tar hand om lillfinagula. Det är inte vårt ansvar säger han och rushar på med bilen. Jag blir stum. Tårarna väller upp och tystnaden i bilen gick att ta på. Jag vägrar se på honom. Tänker på vår kattskatt som i somras låg själv död och att de som hittade henne inte gick till närmsta hus (=vårt) och sa till. Istället låg hon där flera extra timmar. Sa det till maken och han snäste bara. Vi skildes ovänner. Det har inte hänt ofta. Dagen var sunkig på jobbet och jag kunde inte förstå att min man var så okänslig. Så kall. Det har han aldrig tidigare visat.
Vid elva kom ett mail Förlåt. Han förstod – han önskar att han stannat, men var fortfarande arg från bråk nummer ett. Han ville inte gå mig till mötes oavsett vad. Han skämdes. Jag förlät förstås. Han är världens varmaste som just nu har det tufft i omställningen att acceptera att inte bli biologisk förälder. Han visar det inte och säger det inte, men det är min tolkning. Det är så jag har det och det påverkar mitt humör. Oftast går det jättebra, men inuti finns smärtan kvar.
Eller så var han besatt av djävulen i morse.
Vi bad båda om ursäkt för hela morgonen. Vi pratade om att vi inte bråkar bra längre. Måste lära om. Måste ha tålamod.Måste ha saker att se fram emot som är närmare i tiden än tre-fyra år. Så nu är fem vi-resor det närmsta 1,5 åren inplanerade. Tre blir garanterat av (de minst kostsamma) och de andra två kan få vara drömmar iaf.
För övrigt – två träningspass idag. Ett styrka och ett ”joggpass” i snön. Najs!
