Vi har det bra. Sen jag skrev sist har vi pratat. Jag har funderat. Och det finns en tomhet och en förvirring i mig. Ibland tar den över men oftast är den borta. Men vi har en bit kvar att gå tillsammans innan allt är helt bra. Jag funderar mycket på vad jag ska fylla mina väntande år framöver med. Resor, träning och jobb känns trist, men det kommer att funka. Det gäller att hitta fokus igen – precis som pre-barnskapandet. Jag kommer på mig själv att berätta för vänner att vi har bestämt oss för att adoptera och att ivf är helt stopp. Sen kan det ju vara så att vi gör nåt mer försök med ivf under tiden vi väntar eftersom det är så långa köer, men just nu är det stopp… Jag säger det gång efter annan till olika människor. Är det så? Är jag redan inne i tanken att göra fler försök eller är det nån säkerhetslina jag kör med – ifall att liksom. Jag förstår inte mig själv ens.
Jag och maken sitter hemma nu och har ätit gott. Dricker gott gott vin. Ska snart plocka fram lite ost och kex. Fem år har gått sen han gick ner på knä och friade. Jag är glad.
I veckan ringde en vän och berättade hon blödde. Hon var gravid i sjätte veckan och hade börjat blöda. Hur visste jag att det var ett missfall jag fick när jag började blöda? Ja – hur visste jag? Det var bara så självklart. Jag släppte allt på jobbet och åkte hem och pratade länge länge med henne i telefon. Både hon och hennes make fick fråga och älta. De skulle göra ett vul tre dagar senare och de höll hoppet uppe – det kunde ju vara en blödning som inte var nån fara. Men dagen efter var det inte nån tvekan längre. Jag grät med henne. Jag grät för mig själv. Jag trodde jag skulle bli ledsen av att höra att de blivit gravida så enkelt, men inte minsta lilla elaka känsla hade jag i mig. Jag var glad att det funkat lätt för dem och så ledsen över att det inte gick hela vägen. Jag är glad över min egen känsla. Jag har inte gått sönder helt inuti eller så håller jag iaf på att läka
Men ändå – det är svårt att följa alla bloggar som handlar om graviditet och nya bebisar. Jag läser, men orkar inte kommentera. Att det är jobbigt – skitjobbigt ibland – med små barn tvivlar jag inte på, men för mig är det en längtan efter det jobbiga så jag kan inte beklaga liksom… Men jag tänker på er, beundrar er och avundas er.
Tack fina Kapybaran. Snart vill jag träffa dig igen! Kram
Uniflora, du SKA inte beklaga. Visst är det jobbigt med små barn, men jobbigt är fel ord. Arbetsamt. Många roliga saker är arbetsamma, det är bara så det är. Man kan raljera om att det är tufft, men varje sekund bär jag med mig hur det hade varit utan Bill & Bull. Önskar att jag kunde värma dig med bättre ord än så här. Du kommer att bli en jättefin mamma till det barn som kommer till dig – när den envisungen nu väljer att komma!
Kram
Du låter som en alldeles underbar vän och en dag kommer du att bli en alldeles fantastisk mamma. Dina inlägg är så varma, önskar dig en riktigt underbar Alla hjärtans dag!!
Kram till dig på alla hjärtans!
sötstrut!
det är ytterst ömsesidigt!
säg att du har en resa hit inplanerad inom de kommande veckorna? en lunch, en fika, en vadsom… jag ser till att göra plats!
KRAM
Fina, fina du! Jag är glad att ni pratat med varandra, du och mannen. Det gör mig glad! Många kramar!
Kommer bara in och kramar om dig:-)
det är så förståeligt att du inte orkar kommentera det jobbiga i att ha barn när det är det jobbet du så hett efterlängtar…så förståeligt
tänker ofta på dig
det var länge sedan vi sågs, men du gjorde ett intryck som inte är så lätt att sudda ut…vad du gjorde? du var du!