Även om jag de senaste veckorna mått riktigt bra så är det nåt som pågår inuti mig.
En känsla av förvirring. Trötthet. Orklöshet.
I tre år har vi aktivt försökt skapa ett barn. Nu gör vi inte det längre. Adoptionen är mer vid sidan om. Engagemanget är inte jättestort eftersom det är så långt fram. Så overkligt samtidigt som det är så verkligt.
Att inte längre vara barnskapande känns skumt. Jag har tappat en bit av mig – eller rättare sagt – när vi började försöka så tog den delen över en stor del av mig.
BarnskaparUniflora.
Nu är den borta eller åtminstone kraftigt åsidosatt. Vem är jag då? Vilka är jag och min make? Hur ska vi definiera vårt förhållande? Jag älskar honom över allt, men just nu är jag trött – inte på honom utan på oss. Vi är som ett gift gammalt par som glömt varandra. Som i allt annat glömt att vi är ett älskande par – vi var så länge det barnsökande paret. Nu när vi kan slappna av lite har vi glömt vilka vi var tidigare.
Det låter kanske jättedumt och jag kan själv inte riktigt sätta ord på det själv än, men det känns konstigt. Jag behöver hitta mig själv igen nu när jag har möjlighet. Jag och min make behöver hitta OSS igen.
Jag förstår precis hur du menar. Det är likadant för oss.
Det är ett stort arbete, som ett projekt man lagt åt sidan och nu måste återuppta och hänge sig åt.
Lycka till!
kram
Nej det låter inte jättedumt. Så nära som jag som singel kan känna igen det, känner jag igen det. Jag vet inte vem jag är när jag inte försöker få barn. Jag vet inte vad jag ska göra, hur jag ska planera. Jag har liksom inga drömmar kvar. Och utan ett driv framåt blir det mest lite blaskande på stället. Ibland kan jag faktiskt vara tacksam att det bara är jag i det här. Att det bara är mig jag ska lära mig att leva med igen. Å andra sidan hatar jag singelskapet mer än någonsin just nu, någon som väntar detta pausår med mig.
Jag tror att vi alla hamnar där mer eller mindre oavsett om vi får våra efterlängtade barn eller går vidare ändå.
Hoppas att ni hittar tillbaka till varandra igen
Kram!
Jag förstår vad du menar och hoppas och tror att ni ska hitta tillbaka igen. Det kräver ju så mycket energi av en att hålla på med upprepade IVF att det vore konstigt om det inte blev sviter i förhållandet på ett aller annat sätt. Men jobbigt är det.
Många kramar
Ps. Vad är det för ridbyxlår du pratar om?! Grannens? Kollegans? För inte har du några i alla fall!
Skönt med tankar som inte rör barnskapande – att få vila från det. Samtidigt förstår jag att det är jobbiga tankar. Ni är ju inte samma personer som ni var innan allt detta och ni måste hitta varandra igen som de nya personer ni är. Men först måste ni hitta er själva. Yeez vad pretto det blev, men jag tror att det förstår vad jag menar. Vi håller ju också på med det fast från en annan vinkel – det är svårt. Många samtal som behöver föras.
Huvudet på spiken, Uniflora. Hela förhållandet läggs på is. Ta hand om varandra. Hur klyschigt är det inte att skriva att ni ska utnyttja tiden innan ni får barn till det. Men det är sant. ‘Jag önskar att jag och Pelle hade gjort det, då hade vi kanske sluppit få det så jobbigt när Bill kom.
KRAM
Ni kanske ska passa på att åka bort tillsammans? Ni brukar ju alltid ha det så härligt när ni åker någonstans, och det behöver ju inte vara så långt?
Jag hör ju till den skaran människor som fokuserar stenhårt på en sak åt gången och om jag av någon anledning blir klar, alt. inte kan hålla på med det på ett tag blir jag nästan deprimerad av tomheten. Nu är ju barn ett livsavgörande projekt, och därför såklart mycket större och viktigare, men principen är nog lite likadan. Jag tror att du är lite likadan som människa och behöver något att fokusera din energi på för att må bra. Du kan nog inte heller så bra på att bara mysa omkring och bara vara, har jag rätt? Du behöver något positivt att fokusera din energi på, en resa, skaffa en hund eller något kreativt, skapande kanske? (Du är ju t.ex. ganska bra på att fota saker!). Jag kanske är helt ute och cyklar men det här var några idéer bara…
Kram på dig!
Jea – du har inte fel alls. Nåt måste jag ta itu med.
Tack Anna-Bell – du är så fin! Kram
Fining? Hur är det?
Hoppas du.. NI! har det bra och att stegen går åt rätt håll längs ”vi är ett PAR”-stigen.
stor varm kram!