Även om jag de senaste veckorna mått riktigt bra så är det nåt som pågår inuti mig.
En känsla av förvirring. Trötthet. Orklöshet.
I tre år har vi aktivt försökt skapa ett barn. Nu gör vi inte det längre. Adoptionen är mer vid sidan om. Engagemanget är inte jättestort eftersom det är så långt fram. Så overkligt samtidigt som det är så verkligt.
Att inte längre vara barnskapande känns skumt. Jag har tappat en bit av mig – eller rättare sagt – när vi började försöka så tog den delen över en stor del av mig.
BarnskaparUniflora.
Nu är den borta eller åtminstone kraftigt åsidosatt. Vem är jag då? Vilka är jag och min make? Hur ska vi definiera vårt förhållande? Jag älskar honom över allt, men just nu är jag trött – inte på honom utan på oss. Vi är som ett gift gammalt par som glömt varandra. Som i allt annat glömt att vi är ett älskande par – vi var så länge det barnsökande paret. Nu när vi kan slappna av lite har vi glömt vilka vi var tidigare.
Det låter kanske jättedumt och jag kan själv inte riktigt sätta ord på det själv än, men det känns konstigt. Jag behöver hitta mig själv igen nu när jag har möjlighet. Jag och min make behöver hitta OSS igen.
