En kollega är sjuk och hemma. Vi gick ihop några stycken och köpte lite väl genomtänkta presenter till honom och en kollega gick hem till honom med presenten.
Idag fick vi ett mail som berättade hur glad han blivit. Hur rörd han blivit. Att när han om hundra år när han sitter på hemmet och tänker tillbaka på sitt arbetsliv så är det oss arbetskamrater han kommer att tänka på. Vi arbetskamrater som gör jobbet så roligt att gå till på morgonen.
Och vet ni. Det gav mig en uppenbarelse. Löjligt jag vet – borde ha förstått ändå. Men ja – det är mina kollegor som gör min dag värd att gå till jobbet för. Jag måste uppskatta dem mer. Jag måste ta till mig vänskapen bättre.
För övrigt så börjar de små ridbyxlåren att krympa. WOHOO! Heja mig!
