Här kommer det

Veckan var bra. Jag var ledig i onsdags och bara var. En stunds gråt. En bra stunds funderande. Jag hade förväntat mig nån magisk känsla i kroppen. Nån påminnelse om det som var ett år tidigare. Men det är bara att inse att den inte kom. Det är jag själv som framkallar de känslor som finns i mig. Jag kan bejaka dem eller förtränga dem. Jag behöver få sörja min dotter ibland. Jag behöver få älta det som varit. Och pressar fram de känslorna för att inte glömma. Vissa dagar. För att inte glömma.

Tack för era tankar!

Skyddad: Skulle ha skrivit nåt annat egentligen

Detta inlägg är lösenordsskyddat. För att se det måste du ange ditt lösenord nedan:

Lösenord:

Trött

Var till Stockholm idag tur och retur. En helt värdelös kurs satt jag av åtta timmar på och jag önskar att jag gått vid lunch och ringt nån av er fina bloggbrudar istället och tagit en myseftermiddag. Nästa gång gör jag det. Just nu hoppas jag på en nästa dålig kurs.

Idag var första kontakten med adoptionsutbildningen. Spännande. Till veckan drar det igång på allvar. Wiii!

Känslor

Lugn. Det bottnar i mig. Det är skönt. Lugnet finns där och oavsett andra känslor så verkar det inte försvinna.

Sorg. På onsdag är det ett år sedan vår dotter föddes. Jag ska vara ledig och bara vara för mig själv och förbereda för mitt och makens ”firande” (vet inte vad för ord jag ska välja) på kvällen. Men sorgen är på nåt sätt trygg. Det är stolt och lycklig sorg – inte livsknäckande sorg – den har jag kommit förbi.

Oro. Vad kommer att hända. En stor del av lugnet får jag för mig finns för att vi har våra embryon i frysen. Det är eventuellt ”räddningen” för vår barnlöshet och så länge de inte testas så blir vi inte bio-barnlösa för evigt. Testar vi dem och det inte funkar så är det ju slutet för bio-barntankar. Ett stort orosmoment som mer och mer har tillkommit är hur maken reagerar på det definitiva i situationen om vi blir bio-barnlösa. Hur reagerar han vid ett sista negativt besked när embryona tinats? Kommer han lägga skuld på mig? Kommer hans familj att lägga skuld på mig – den infertila kossan.

Trygg. Barn, adoption, resor, möjlighet till planering av vårt vanliga liv. Oavsett vad framtiden ger oss så kommer det i slutändan att vara bra. Inga bio-barn innebär ändå ett adoptivbarn – om än om lååång tid. Inga bio-barn och inga fler ivf-behandlingar innebär trygghet i att det är vi två för ett tag framöver. Vi kan planera vårt liv som vi vill fram till att vi får barnbesked. Ingen väntan på sprutor och äggplock. Det är en otroligt lugnande tanke.

Förväntan. Jag ser fram emot tiden som kommer. Oavsett vilket av de scenarior som blir så känns det just nu väldigt bra.

Kärlek. Till mannen. Till min familj. Till er mina kära bloggvänner. Ni gör mig varm i hjärtat.

Stolt

Jag har sällan blivit så rörd. Tack. Från hela mitt hjärta. Tack!

Jag fick denna vackra utmärkelse av Ribbolita. Jag sträcker lite extra på mig medan mina tårar rinner.

Reglerna för Awarden är enkla. Jag som har mottagit Awarden, lägger upp den på min egen blogg och länkar till bloggen som jag har fått den ifrån. I min tur delar jag den vidare till de Mammabloggar som jag tycker förtjänar den! Lämnar såklart ett meddelande inne hos dem, om att de har fått den! Det är med en stor ära som jag ger den här Awarden vidare till:

Ribbolita
Kapybaran
Kattmamman
Maja
Saring
Paprika
Anna-Bell

För att ni alla så vackert berättar om er kärlek till era barn och om er själva.

Ont

För ett år sedan igår fick vi veta att vårt barn inte skulle få leva vidare. Att vi skulle behöva döda vårt barn som ändå var dödsdömt. På onsdag är det ett år sedan vår finaste dotter föddes. Just nu har jag svårt att hantera detta. Det gör ont i varje fiber av min kropp. Vi ska fira hennes ettårsdag. Vår ettårsdag som föräldrar. Ni anar inte hur stolt jag är över att vara mamma. Jag glömmer det ibland, men när jag kommer på det så blir hela jag varm och glad. Hon fanns i alla fall ett tag.

Fler tips från coachen…

Eller what not to do! Igår var det kris. Paniken spred sig när jag insåg att det inte var tillåtet med godis och inga kakor fanns hemma. Gjorde då en PMS-kaka (eget namn) som nog är det göttaste jag ätit på lääänge. (Tränade igår så det borde vara tillåtet.)

Vanlig kladdkaka, men lägg till hackad rostad sötmandel och rivet skal från en apelsin. Yummie!

Delade med maken och resterna käkas idag. Men ja – imorn börjar allvaret igen, inget sött och träning. Ser ni nån i storstadstrakten som är lik mig så kan det vara jag. Kram

Ni är underbara

Åh vad jag älskar att få kommentarer från er. Ni gör mig ofantligt glad.

Vad gäller statistiken så får den totala officiella listan vänta, men -2,5 cm rumpa och -2 kilo (enligt iofs vår väldigt opålitliga våg) sen före jul. Jag är löjligt nöjd och taggad av detta snabba resultat. Dessutom när målet var att gå upp över jul – tvärtom blev det.

Vad gäller mat så (tar gärna förbättringsförslag här) käkar jag ungefär detta:
Frukost: fil med russin och lite havreringar (nej – jag klarar inte av gröt tyvärr så det tipset kan vi skippa) och en hård knäckemacka med ost och gärna avocado.
Lunch: middag från gårdagen med ofta en extra… avocado.
Middag: Runt 150 gram kött/fisk med mycket grönsaker och lite kolhydrater. Typ en schysst gryta med minimajs och paprika och grejor med bara lite ris till. (Åt görgoda kycklingwraps i veckan med kyckling (i tikka-krydda), broccoli, jordnötter, ruccola och majs.)
Kvällsmat: ingen

Dessutom är godis helt förbjudet. Om det blir kris unnar jag mig nötter och eventuellt nån kaka.

Jag har märkt sån skillnad på bara en vecka vad gäller hur mycket jag äter. Förut tog jag alltid en andra portion för att jag fortfarande hade sug – det gör jag inte nu. Jag inbillar mig att det beror på att jag dragit ner på kolhydraterna så mycket (och framförallt godiset).

Vad gäller ett lugn så ja – det har inträtt och jag är bara nöjd just nu. Som Ting skrev i sitt inlägg här så kan jag också tänka mig ett nytt försök nu. Just för att jag är tillfreds, men än så länge säger mitt förnuft nej. Men framåt mars kanske nån frysis får komma fram. Vem vet.

Normalt liv

Ja det känns så. Jag mår bra. Tänker inte på barnlöshet (mer än 100 gånger om dagen, men det är ju en minskning från de 1000 som varit innan så det är ju bra), har tagit itu med träningen rejält )minst 4 ggr per vecka) och dessutom maten. Jag märkte snabbt resultat när jag började dra ner på kolhydraterna (godis och kakor är nejnej och pasta och ris kommer i små mängder, men lite vill jag ha i mig) och tog mer protein istället. Dessutom köpte jag en stegräknare och gör allt jag kan nu för att gå minst 6 000 steg om dagen då jag inte tränar och minst 12 000 de dagar jag tränar. Det är inte lätt med ett stillasittande jobb. Rumpmåttet har minskat och vikten likaså. Vikten vill jag iofs gärna ha upp, men då får det vara muskler och inte fett så än så länge är jag nöjd.

Men ja – jag säger som Saga – det är inte så mycket att skriva om just nu. Men det ger sig. Ni kan få rumpmått- och vikt-statistik istället för barnlöshetstjat.

Löst problem

Efter att ha pratat med kursledaren så löste det sig. Jag påpekade bland annat att i deras informationsmaterial så var minimiantalet för kursstart så många som nu anmält sig så då bytte de tillbaka. Tack och lov. Innan dess hade jag ringt både grannkommuner och grannlän och andra längre bort. Det fanns dock inget annat alternativ än en ”kanske-kurs” i Arboga i mars. Men ja – nu slipper vi det iaf.

Vi har gått med i adoptionsorganisation. För sent förstås, men nu är vi iaf i kö. Jag inser att det inte är nån större skillnad med försening på utredningen iom att kötiderna i Sverige är så långa, men jag vill få det klart. Givetvis förstår jag att väntan fortsätter efteråt, men det blir en annan väntan. Ett godkännande innebär att vi är på väg. På väg mot vårt barn.