I helgen har jag gått och velat fram och tillbaka. Från att jag aldrig i livet kan tänka mig att adoptera till att jag vill göra det nu nu NU! Jag är kvar i det sistnämnda. Kan tänka mig att få iväg en ansökan direkt. Tanken på att slippa ivf:er, hormoner, psykbryt (antar att det kan komma i väntan på adoption istället iofs) och annat jobbigt känns väldigt attraktiv. Att välja land (eller i nuläget länder) är inte helt lätt, men samtidigt väldigt spännande.
Men planen är nog sån att vi kommer att göra ett frysförsök i mitten av oktober. Om embryot inte klarar upptining så blir det spraystart direkt efteråt (jag tror det iaf – ska snacka med läkaren på torsdag). Jag vill göra långa metoden nästa gång. Det var helt enkelt mer lyckat (i fråga om antal ägg och resultat). Eller kan det vara smartast att börja spraya direkt oavsett? Om jag gör fet och det inte tar sig måste jag ju sen vänta till efter jul med nytt försök… Hmm inte lätt. Som ni märker är jag ändå inne i nya försök trots absolut motstånd för en vecka sen. Och det blir nog så. Försök i ett år till iaf tills vi har utredningen för adoption klart.
Min vän från i fredags har jag förlåtit. Jag kommer kanske tänka en och två gånger innan jag tar upp nåt känsligt med henne igen. Men Tingelings kommentar beskriver så mycket bättre än jag själv kan beskriva. Tack!!
Låter bra, både strategin med ivf/adoption och att du förlåtit vännen. Olika vänner är bra till olika saker, en del är ovärderliga när man vill diskutera inredning och kläder, medan man kanske diskuterar livskriser med en annan. Men de flesta är ändå bra att ha!
Hoppas du snart får må lite bättre igen. Stora kramar!
Så tråkigt att det inte gick vägen denna gång. Jag hoppas hårt på er lilla embryo i frysen. Annars låter det som en bra idé att köra långa metoden nästa gång. Det är otroligt hur man kan repa sig efter en misslyckad IVF/FET. Det tar sin tid och under vägen så är man extra sårbar. Skönt att läsa att du har förlåtit din vän nu.
Jag har också funderat på att ställa oss i adoptionskö. Steget dit känns ännu oerhört långt för oss, men vi blev iaf påminda om möjligheten när vi träffade vår Dr Gyn häromdagen. Ska fundera litet mer nu…
Kram, Kaica
Ja, nog är det så att när tankarna väl slagit rot så är det svårt att låta dem vara… Du kommenterade ett av mina inlägg där du skrev att ni också snart skulle ha en plan för hur närmsta tiden skulle se ut. Det glädjer mig att ni hittat den, det skänker ju trots allt lite tröst att veta vart man är på väg. Jag börjar också fundera på vad som händer om nästa försök inte ger något heller. En årsplan verkar vara en bra idé. Har utmanat dig på min blogg vännen!
Kram