Så har jag då kissat på stickan som jag måste. Jag slutade med progesteronet i lördags när mensen kom. Jag är övertygad om att vi inte är gravida, men ändå måste jag kissa på den jävla stickan ändå. Det är förnedrande. Ett litet hopp byggs upp mot allt förnuft, men givetvis är det bara ett streck som kommer fram. Ett sketet vidrigt ensamt streck. Tårarna bränner igen och den enda ljuspunkten är att nu är maken vid min sida iaf.
Åkte med en kollega och vän på tjänsteresa idag. Vi pratade om ditten och datten och hon har varit en av de som verkligen stöttat i våras efter att vi förlorade S. Hon fanns där och pratade vardag och erbjöd mig att prata. Jag berättade allt om känslorna och sorgen. Idag pekade jag mot kyrkan där S ligger. Pratade om att det är skönt att ha någonstans att gå även om platsen inte känns helt rätt. Efter ett tag säger hon att det måste vara svårt att “sörja ett barn som inte är fött”. Det är nog topp tre bland sårande kommentarer till mig. Jag blev så arg. Och jag sa ifrån. Mitt barn är fött. Jag gick igenom en förlossning. Mitt barn ÄR FÖTT! Det är vår dotter. Ett barn som var nästintill fullt utvecklat. Ett par-tre veckor till och hon hade kunnat överleva utanför mig om hon inte haft missbildningen. Jag var tvungen att döda mitt barn i magen. Mitt barn som kunnat leva i nio månader i min mage för att sen dö. Mitt barn som jag väntat och längtat och kämpat för under en lång lång tid.
Hon bad om ursäkt. Sa att hon inte förstått. Att hon inte kan förstå för hon har aldrig varit gravid. Jag bara känner – om hon hade lyssnat i våras. Verkligen lyssnat så hade hon förstått. Men nu inser jag att väldigt få förstår. Det är ett missfall som vilket som helst anser nog de flesta. Mitt barns död var inte ett missfall. Mitt barns död orsakades av en tablett. Mitt barns död var det värsta jag någonsin gått igenom. Mitt barns död var inte meningen.
Min vän har sjunkit på skalan. Tyvärr.
Det är så konstigt att det ens betecknas som missfall när det är så sent i graviditeten, man skapar ju en relation med sin bebis från första stund, om det sen händer nåt så är det ju inte en liten klump man krystar ut, det är ju ens egen bebis. Och alla drömmar som man spinner på när man är gravid. Jag förstår att du blev ledsen över den kommentaren, hon menade säkert inget illa men ändå.
Förstår din besvikelse! Det är verkligen som ett slag i ansiktet när ett förtroende visar sig vara något annat. Kanske har hon lyssnat men inte förstått, kanske är det lika illa det? Man tycker åtminstone att den vän som fått ta del av en så viktig, personlig och traumatisk del av ens liv borde ha reflekterat och tänkt på allt ni genomlidit. Det skulle väl ha gjort att hon handlade och kommenterat annorlunda?
Uniflora, den där vidriga stickan är verkligen ett hån, varenda, varenda gång… Kram z
Tror aldrig att någon som inte gått igenom samma sak kan förstå hur mycket de än har lyssnat. Tror heller inte att hon menade något illa men jag känner starkt med dig och förstår att du blev ledsen.
Skönt att du äntligen har mannen hos dig.
Ta hand om dig……….Många kramar
Jag förstår din besvikelse när hon slängde ur sin något sådant… Såklart att ditt barn är fött!!! Men jag tror att någon som aldrig varit gravid har mycket svårt att sätta sig in vad det egentligen innebär och att hon nog mest var tanklös och uttryckte sig jävligt illa. Jag tror att det är svårt att ta in för vem som helst hur det är att förlora ett barn, speciellt om man inte ens tänkt på att skaffa egna ännu. Hon bet sig nog i tungan rätt rejält efteråt skulle jag tro… Hoppas du kan förlåta henne såsmåningom, även om jag förstår att det är svårt.
Skönt att du och maken kan vara tillsammans nu. Hoppas ni kan ta det lugnt i helgen och bara rå om varandra. Tänker på er massor! Stora tröstkramar!
Fy gumman, vilken klumpig kommentar. Ja du har rätt, väldigt få kan nog förstå vad du/ni har gått igenom. Men kan man inte bara ligga lite lågt med det man säger?! Så skönt att du sa ifrån.
Kram!
Hej! Jag läser din blogg och tycker mycket om dig och det du skriver och har lidit med dig mycket. Nu vill jag skriva för jag håller inte med de andra alls.
Du har en arbetskamrat som du skriver har varit ett stort stöd under en tid och som nu fäller en otroligt klumpig, obetänksam och sårande kommentar.
Du säger ifrån och förklarar hur det är för dig varpå hon ber om ursäkt och försöker förklara hur det är för henne, att hon känner att hon faktiskt inte riktigt KAN förstå vad du går igenom. Men att hon försöker så gott hon kan.
Om du begär att hon ska förstå dig borde du kanske också anstränga för att förstå henne. I alla fall om du vill vara en god vän och ett stöd för henne som hon försöker vara för dig. Tänker jag, som upplever att alla goda relationer står och faller med bådas förmåga att se den andres goda vilja.
Jag tror att det är oerhört svårt att förstå om man inte varit gravid. Man kan liksom inte föreställa sig vidden av ens känslor och beskyddarinstinkter mot det lilla liv som finns därinne. Jag kunde det i alla fall inte innan jag blev gravid. Det ni var tvungna att göra måste vara bland det svåraste man kan gå igenom. Jag funderade en del på det i samband med att vi inte visste om Krigarn var frisk.
Men jag håller med inlägget innan, det är inte heller alltid så lätt att säga rätt saker. Och hon har trots allt funnits där för dig hela tiden och försökt sätta sig in i din situation. Men kanske inte lyckats, och det kanske man inte riktigt kan begära av en annan människa heller. Det var ju bra att du sa ifrån och sa vad du kände, nu kanske hon kan förstå lite bättre.
Stor kram
Jag förstår att det är svårt för andra att förstå vad vi gått igenom. Jag förväntar mig inte det heller. Men när jag förklarat varenda sekund av förlossningen jag gick igenom. När jag gråtit hos henne. När jag varit sjukskriven en lång period. När jag kommit till jobbet och bara stirrat framför mig och hon sett det. DÅ undanber jag mig gärna såna kommentarer.
Jag förstår att hon inte förstår, men jag blir ändå sårad. Jag blir sårad in i själen. För om man inte förstår så borde man ha insikt nog att inse det (jag vet – högt ställt krav). Om man inser att man inte förstår så borde man inte komma med egna reflektioner om hur man tror det är. I så fall hellre ställa frågor om hur jag känner och mår. Om man inte har insikt om att man inte förstår så är man alldeles för ego. En sån vän vill jag inte ha. Nu är inte hon sån. Hon förstod när jag sa ifrån och kommer nog tänka sig för en och tre gånger nästa gång.
Som jag sagt – jag förstår det är svårt. Men i den här situationen orkar inte jag vara ett stöd för nån annan när det handlar om min sorg. Jag kan inte vara den som tröstar nån annan när de är ledsna eller fundersamma över min förlust av min dotter. Jag är totalt ego här. Jag behöver trösten. Jag behöver stöttningen. I alla andra situationer finns jag där för henne. När hon nu precis börjat försöka bli gravid finns jag där och svarar på hennes frågor. Jag lyssnar när hon berättar om sin oro och sin förväntan. Men när det kommer till min sorg så tänker jag inte trösta nån annan. Ingen annan än min make som går igenom samma sak.
En lärare i en kurs i samtalsmetodik jag gick förra terminen på min utbildning sa att det största övertrampet gör den som tror sig kunna förstå om så bara en bråkdel av den andres verklighet. Att FÖRSÖKA förstå är ett lika stort övertramp. Din känsla av att din vän lyssnade och var ett stöd för dig är nog därför inte fel, hon lyssnade säkert, men gjorde sina egna (kanske felaktiga) tolkningar, men mer än så kan en människa inte göra. Men du gjorde ju rätt som sa ifrån, på så vis kan ju din vän omtolka och på så vis fortsätta vara ett gott stöd för dig.
skickar en kram
kram.
bra att du sa ifrån -S kan vara stolt över sin fina
Mamma!
kram igen.
Om du förklarat förlossningen för henne är det ju oerhört grymt att påstå att er dotter inte fötts… Hon är ett litet änglabarn som alltid kommer att saknas!
En stor kram på dig Uniflora!
Av de vänner som jag har kan ingen förstå vad jag går igenom. Många uttrycker sig klumpigt emellanåt. De som har lättast att uttrycka sig är de som gått igenom stora sorger/kriser själva. Men vännerna finns där ändå och ibland är jag väldigt arg på dem när de uttrycker sig klumpigt och ibland delar de min ångest/sorg/smärta. Men jag önskar att vi som gått igenom något sådant skulle bli besparade från klumpiga kommentarer.
Stor kram.
Det här med förståelse är ett ämne som aldrig upphör att fascinera mig och samtidigt göra mig ledsen.
Som du vet har jag skrivit många blogginlägg om det.
Din text ovan kunde varit skriven av mig, det där med att känna att “jag behöver inte ta hänsyn till hur andra människor upplever saker och ting, det här är min sorg, jag behöver inte trösta, jag får vara ego”.
Man förväntas vara så jävla förstående hela tiden – förstående för att de som INTE förstår inte ska ta illa upp. Det gör mig arg. Du gjorde alldeles rätt som sade ifrån, att du blev sårad.
Visst, det ÄR inte lätt att förstå, säga rätt saker och blablabla i all oändlighet. Det fattar väl du också! Men om man inte förstår, om man omöjligt kan förstå – då kan man vara tyst. Helt tyst. Ge en kram, säga “jag kan inte förstå din sorg” eller ställa frågor. Men inte klämma ur sig “vadsomhelst” även om det är i all välmening.
Jag tycker faktiskt inte att det är för mycket begärt. Själv skulle jag ärligt talat aldrig göra så, men jag är ju lite skadad också.
Att hon menade väl är helt säkert och självklart. Men räcker det? När orden sårar och sticker som knivar?
Nej, det räcker inte att “veta” det, man måste känna det.
Kram!
[...] Jag är nog löjlig, men nu har jag fått för mig att en vän läser min blogg. En vän som jag förra veckan var ganska besviken på. Hon beter sig inte som vanligt den här veckan. Är väldigt [...]
Oj, jag har inte läst så noga på bloggarna senaste tiden så jag har missat detta.
Dumma hon säger jag.
Och många, många, många kramar till dig där du är nu!
Mer kram!