Så har jag då kissat på stickan som jag måste. Jag slutade med progesteronet i lördags när mensen kom. Jag är övertygad om att vi inte är gravida, men ändå måste jag kissa på den jävla stickan ändå. Det är förnedrande. Ett litet hopp byggs upp mot allt förnuft, men givetvis är det bara ett streck som kommer fram. Ett sketet vidrigt ensamt streck. Tårarna bränner igen och den enda ljuspunkten är att nu är maken vid min sida iaf.
Åkte med en kollega och vän på tjänsteresa idag. Vi pratade om ditten och datten och hon har varit en av de som verkligen stöttat i våras efter att vi förlorade S. Hon fanns där och pratade vardag och erbjöd mig att prata. Jag berättade allt om känslorna och sorgen. Idag pekade jag mot kyrkan där S ligger. Pratade om att det är skönt att ha någonstans att gå även om platsen inte känns helt rätt. Efter ett tag säger hon att det måste vara svårt att ”sörja ett barn som inte är fött”. Det är nog topp tre bland sårande kommentarer till mig. Jag blev så arg. Och jag sa ifrån. Mitt barn är fött. Jag gick igenom en förlossning. Mitt barn ÄR FÖTT! Det är vår dotter. Ett barn som var nästintill fullt utvecklat. Ett par-tre veckor till och hon hade kunnat överleva utanför mig om hon inte haft missbildningen. Jag var tvungen att döda mitt barn i magen. Mitt barn som kunnat leva i nio månader i min mage för att sen dö. Mitt barn som jag väntat och längtat och kämpat för under en lång lång tid.
Hon bad om ursäkt. Sa att hon inte förstått. Att hon inte kan förstå för hon har aldrig varit gravid. Jag bara känner – om hon hade lyssnat i våras. Verkligen lyssnat så hade hon förstått. Men nu inser jag att väldigt få förstår. Det är ett missfall som vilket som helst anser nog de flesta. Mitt barns död var inte ett missfall. Mitt barns död orsakades av en tablett. Mitt barns död var det värsta jag någonsin gått igenom. Mitt barns död var inte meningen.
Min vän har sjunkit på skalan. Tyvärr.
