Det är svårt med känslor mot andra. Mariachi har skrivit om det och även Tingeling och många av er andra.
Jag får svårare och svårare med mina känslor mot andra. En efter en av mina vänner knoppas av från de jag vill och orkar prata med. En av mina vänner har precis börjat försöka bli gravid och jag är livrädd inför dagen då hon berättar att de har lyckats. Att de är gravida. Jag kan inte undantränga tankarna att jag hoppas att de kan få kämpa ett tag – inte för länge, men ett tag. Låt mig hinna före är det ärligaste att säga helt enkelt. Andra i närheten som är gravida undviker jag. Jag kommenterar inte deras magar eller nya barn – jag orkar inte.
Samtidigt blir jag ödmjuk och känner mig löjlig i jämförelse med många andra mer ”erfarna” ivf:are. Jag vet att jag kan bli gravid. Jag vet att jag kan bära ett barn så att ens fundera på att adoptera känns nästan elakt. Jag borde kunna härda ut tills vårt barn kommer. Och i jämförelse med andra så är två ivf:er med totalt tre försök otroligt lite. Många av er andra har gjort så många försök och mina klagomål känns futtiga. Det är bra att få en verklighetspåminnelse. Jag nedvärderar inte mina egna tankar, men jag omvärderar dem och det är nyttigt.
Idag pratade jag i alla fall med kommunen om adoption. Jag kände mig helt lugn inför och efteråt var jag ett vrak.
1. Ställa oss i kö hos nån/några adoptionsorganisationer
2. Introduktionssamtal (eller vad det heter)
3. Utbildning (den går januari-mars på distans med en helgträff) och
4. utredning.
”Vad ni gör på fritiden har vi inte med att göra” sa hon som svar på frågan om vi måste vara helt klara med ivf eller inte. ”När ansökan går iväg från adoptionsorganisationen – då ska ni vara klara”. Jaha. Så vi börjar med punkt 1 omgående och punkt 2 nån gång i oktober. Sen utbildningen i början av 2009 och sen utredning och vi är tidigast klara inför sommaren nästa år. Det känns lagom för idag insåg jag verkligen hur o-redo jag är för adoption. Jag trodde det låg mycket närmre tillhands i tankarna. Dessutom har vi nåt ivf-försök kvar innan vi ger upp. Efter samtalet var jag slut. Jag satt helt tom precis på gränsen till att börja storgråta
