Jag är äntligen hemma igen efter en vecka på vift. En evighetslång vecka känns det som. Även denna dag har varit ganska bra, men framförallt mer varierad.
Det är på något vis absurt hur olika sinneslägen jag har beroende på i vilket läge jag är just här och nu. På jobbet är det ganska enkelt att förtränga, att glömma men ibland dyker det upp påminnelser. Påminnelser om att mitt privatliv inte är det jag vill att det ska vara. Jag kommer på mig själv att bli arg på mina vänner som har barn – på min kollega som intill mig på tåget hem satt och pratade högt med sina två fina fina barn. Mina tårar stockades – jag vill också prata bebisspråk på telefon. Och sen pratar jag en stunds fiske med en annan kollega och livet är som vanligt. Det är en så liten del av livet som är påverkat och samtidigt tar det upp så stor del. I det hela är det lätt att glömma allt det som är bra. Jag känner mig helt schizo. Jag kan tänka mig att mina vänner tänker att ”Uniflora verkar ju må riktigt bra” och det är nog så det ser ut utåt. Och jag frågar mig om det verkligen är så jag vill att folk ska uppfatta mig. Vad är bäst? Att erkänna och visa sin sorg eller behålla den för sig själv och bara låta den komma ut med maken? Hur bra mår ens förhållande av en sån sak?
Jag har funderat mycket på antalet ivf:er till vi ska orka. I lördags kändes det inte som ett alternativ att någonsin göra igen. Den känslan höll i sig till igår, men idag har tanken på ”kamp” kommit upp igen. Och med det ”när ska vi sluta”. Vi har sagt max tre försök, men (och jag är fullt medveten om att jag försöker övertala mig själv att rucka på tidigare fattade beslut) jag känner att vi blev snuvade på ett ärligt försök förra gången. Vi fick då ett barn på det försöket så borde det inte nu vara två försök till som gäller? Tre försök per barn liksom?! Det skulle innebära att ett trepack vore lika billigt som att köpa två fristående, men samtidigt – är det värt för oss att köpa ett trepack? Det är svåra beslut och jag kan givetvis inte fatta dem ensam. Maken sover på ett gymnastikgolv någonstans norrut med fem kollegor och jag får helt enkelt vänta till fredag att diskutera det hela.
Jaa, är det inte konstigt att man alltid följer samma ”sorge-schema” (nästan). Först hopplöshet, aldrig-mer-känslor, sedan plötsligt – pang, en dag – känner man trotsighet och KAMP, som du skriver. Fananamma. Vill inte ge upp!
Jag tror så starkt på er och har en ständig känsla av att ni faktiskt bara haft OTUR så – go for it! Nästa gång ska det vara rätt.
Fast ja, ni är ju de enda som vet exakt vad som är bäst. Eller i alla fall vad som KÄNNS som bäst.
Stor, stor kram.
Efter vårt femte misslyckade försök så kände jag en stund ”aldrig mer”. Jag har haft den känslan ganska länge nu. Men ibland så vill jag nog gärna testa en gång till. Hoppet är ju det sista som lämnar människan. Det finns inga rätt och finns inga fel. Det finns ingen mall till hur man bör känna och hur man bör göra. Gör det som känns rätt för er. Stor kram till dig.