Jag skrev att jag tycker det blir jobbigt att prata med mina vänner. Samtidigt som jag är jätteglad att de vet så är det jobbigt med nederlagen. Med deras tafatthet i min sorg. Jag vet att de menar väl, men de förstår inte. De vet inte alls hur det är att vänta. Att möta motstånd och besvikelser. Att bygga upp ett hopp som krossas lika lätt som ett kristallglas mot en klippa.
Med vänner här menar jag inte er som är inbjudna. Jea! Bror och svägerska! Smurfpelle! Nygifta vännen (grattis igen) och finaste vännen hemifrån! Jag är glad att jag har er här nära. Jag vet att jag kan säga vad som helst och be er dra när som helst. Ni är bäst.
Jag pratade med bror förut. Vi kom in på att det är så svårt att veta hur man verkligen mår. Igår var allt nattsvart och gråten fanns nära. Men när den omedelbara sorgen är lite längre bort så är det lätt att förtränga känslorna igen. Det är lätt att bara gå vidare. Hur mycket bearbetning behövs egentligen? Hur ska jag göra för att inte bryta ihop helt vid nästa misslyckande (ja – jag räknar med att det kommer fler)? Jag känner att jag bearbetat sorgen efter min dotter väldigt bra. Nog för att jag påminndes om det när blodet började forsa, men det är inte nåt jag sjunker ner i. Men det är svårare att bearbeta en sån här sak. Det är svårare att tillåta mig själv tycka att det faktiskt är nåt. Det är inte bara att bita ihop. Det är en ganska (väldigt) stor sak. Det är års förväntan och veckor av förberedelser som på en millisekund rasar som ett korthus. Det är lätt för mig att se det här när andra misslyckas. Det är lätt att se att andra behöver ta tid på sig och tillåta sig själv att sörja. Men det är svårare att ta till mig det själv. Och även om logiken ser det så är det mer bekvämt att inte sörja. Att begrava sig i jobb, virkning, tv – ja vad som helst – är trevligare än att inse att mitt liv håller på att rasa – eller rättare sagt att jag håller på att rasa.
Jag vill hem till min man. Visst hade jag kunnat flyga hem igår, men förnuftet säger att det är onödigt dyrt och vi ses i sinom tid. Jag ska jobba här imorn och på tisdag och det går inte (definitionsfråga givetvis) att ställa in. På tisdag när jag kommer är han på tjänsteresa. Ja – vi skulle båda två kunna ställa in, men det kommer vi inte att göra. Det kräver förklaringar som vi inte heller orkar ge. Men jag önskar egentligen att vi gjorde det.
