Det känns så. Jag har förlorat en dröm och ett hopp – igen. Hur många gånger kan man klara av det? Hur många gånger ska man utsätta sig för risken? Hur många gånger kan man plocka upp sig från golvet och stärka upp sig och våga tro igen? Just nu känns det omöjligt.
Givetvis är logiska hjärnan igång och räknar dagar och försöker lista ut när vi kan ta tillbaka vår eskimå även om jag just nu känslomässigt inte ens kan tänka tanken. Men samtidigt vet jag inte om jag orkar. Folacin-tabletterna hånar mig varje dag och påminner mig om behandlingen. Jag får inte sluta med den eftersom vi då kan få ökad risk av neuralrörsskada vid ev graviditet. Men jag önskar jag kunde. Ta en paus. I 2,5 år har jag tänkt på vad jag äter, dricker under långa perioder för ‘tänk om’. Vi sparar pengar inför 1 kommande ivfer och 2 ev adoption. Allt jag vill göra är att dra. Jag vill ta ledigt ett par månader och resa nånstans men tanken på ‘förseningen’ i barnaskapandet gör mig samtidigt nervös. Jag vill ha barn nu – igår – för 1,5 år sedan. Jag vill inte skjuta på det ännu mer. Livet går inte ihop alls. Hela tiden jämkar jag något. Jag vill inte sörja mer. Jag vill få glädjas.
En tanke som jus nu är stark är minaa vänner. Jag vill inte berätta för dem. Jag orkar inte deras ledsna ögonkast. Jag orkar inte få deras tafatta kommentarer. Jag vill inte ens träffa dem. Jag vill gräva ner mig någonstans. Jag vill flytta. Jag vill börja om på nytt. Jag behöver nåt. Men vad? Inget kommer göra mig tillfreds i vilket fall. Det vore bara en flykt från verkligheten och vad tjänar det till?
